Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Med tanke på min ringa ålder vid sjukdomens begynnelse behöver mitt beteende ej ifrågasättas

Det slår mig hela tiden, om och om igen, när jag minst anar det. Insikten blir aldrig mindre hemsk, bara mer och mer verklig för vatje gång. Att jag har en pappa som faktiskt var nära på att dö. Som faktiskt kunde ha dött. Att jag har en pappa som var för utmattad för att ens äta. Som faktiskt kunde ha dött. Att jag har en pappa vars smärta och sjukdom gjorde honom fysiskt svag. Som faktiskt kunde ha dött. Att jag har en pappa som aldrig ville göra någon till besvär, trots att smärtan visade sig bara han rörde på sig. Som faktiskt kunde ha dött.

Att jag har en pappa. Som faktiskt lever.

Jag brukar vara duktig på att klandra mig själv för min naivitet, min dumhet; min oförmåga att se saker som är uppenbara. Men i detta fall kan jag inte göra det, jag tillåter mig själv inte till det självföraktet, självdestruktiviteten. Med tanke på min ringa ålder vid sjukdomens begynnelse behöver mitt beteende ej ifrågasättas. Det enda man kan reflektera över är mina skäl till mitt uppförande.

Var jag ignorant och ouppmärksam på ett obefogat sätt?
Eller var det så att:
Var jag försiktig och varsam med all sin rätt?

Om alternativ ett: var jag det medvetet? Eller var det bara inte så att jag la ned mina känslor och minnen på hög i mitt inre för att det skulle ha blivit för mycket annars och barriären som jag alltjämt skapade annars skulle brista? Jag må ha verkat avvaktande och ovillig att ta ställning, vilket jag än idag står för till fullo för att det fanns fler än en anledning till mitt beteende, mitt mönster. Dels var jag ung, vid sjukdomens start, enbart 11, 12 år. Dels visste jag inte hur jag skulle hantera situationen och samlade allt inom mig för att inte släppa ut det förrän år senare.

Kanske är det då skrattretande att det så många är senare kan slå mig att min pappa under en period var så pass sjuk, att han sen, under början av sitt tillfrisknande planerade en familjesemester för att kunna ha någonting att se fram emot. För att ha någonting att fokusera tankarna på där på sjukhuset.

Det tar sin tid att få förståelse för vissa stora händelser i livet. Vissa saker förstår man nog aldrig, trots att man ständigt kommer till insikt om nya små saker. Det jag vet och förstår något förträffligt bra är att den där resan, hösten 2006, då det värsta helvetet var över, inte bara var den bästa resa jag varit på, utan också hela min familjs.




Övriga genrer av Själsfrånvaro
Läst 377 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2013-02-26 02:05



Bookmark and Share


    Snelin
Åh fina Sofi, du skriver så fint om din pappa. "Det tar sin tid att få förståelse för vissa stora händelser i livet. Vissa saker förstår man nog aldrig, trots att man ständigt kommer till insikt om nya små saker." så himla sant och bra!
2013-02-27

    ej medlem längre
Grym ärlighet, ... ett liv som berättar om livet.
2013-02-26
  > Nästa text
< Föregående

Själsfrånvaro