Ja, fast ibland är det faktiskt så det är. Ibland vill man bara var ensam. Och när denna känsla uppstår, då vill man inte att den ska bli ifrågasatt. DÅ vill man enbart umgås med sig själv, och det räcker alldeles utmärkt i min värld men det är som om folk jämt och ständigt behöver något som får dom att distraheras från det simpla faktumet att de är och förblir vilka de är och det är inte alltid man kan ändra det. Det är som att de försökt bli någon annan så pass länge och så mycket att det har bildats en stor sorg i hjärtat. Hålet säger: JAG ÄR INTE NÖJD MED MIG SJÄLV. Rätt och slätt så. De behöver distraktion, i form av mig, sällskap, men när jag inte vill ge dom det då jag - vilket tydligt är olikt alla andra - är nöjd med min personlighet och aura, ser de på mig med en blick som inte går att misstolkas. Du? Är du nöjd med dig själv? DU? Av alla människor accepterar du allt med dig själv? Du? Vad har du som vi inte har? DU? Varför skulle du klara av det här våra liv är så mycket bättre och mer fascinerande? Vad gör att du inte går under av innebörden av att du är en människa?

Jag vet hur jag uppfattas, och det gläder mig. Jag kan se det i era ögon. Ordet som präglar hela min kropp: förvirrad. Förvirrad kvinna walking. Och det spelar inte så stor roll att de tär hur ni ser mig, att det är just det ordet ni gett mig, bara sådär, utan att tänka på det eller någonsin reflektera över varför. Ja, varför det var det ordet som ni dömde mig med. Ni har gett mig min dom, och jag accepterar den till fullo, jag överklagar inte erat beslut. Det jag däremot undrar är huruvida det är sant. Hur mycket det stämmer in på mig. Javisst, det kanske ligger en sanning i allt, men hur mycket då? Kommer alla antagande och intryck någonsin vara helt korrekta? Hur vet vi att det inte är påhitt vår egen fantasi skapat? Hur kan vi någonsin veta?