Det finns sånt man aldrig kommer kunna ändra på
Vad vissa gissar fast de ingenting vet
Fanan fäst vid min arm den är gul och den är blå
Vad du än må tycka och tro om det


Vad som urholkats och misstolkats blev till symbol
Göms där i skjortärmars vitstrukna tyg
Jag hör dina andar i gengång mellan vägg och skål
Som de rättrogna mumlar fram i smyg


Att andas utan skamkänsla och stå för vem man är
Är nåt som helst bör glömmas bort
Jag hoppas det skapar huvudbry och tankebesvär
För ditt skrå och för din skeva sort


Tjäna massans blickfång med agenda dunkelhöljd
Eller bakom skygglappar så fröjdefull
Jag bär ett svunnet signum som min vapensköld
Jag bär ingenting för dina ögons skull


Som i livet och som i döden
Segersötma och bittermalt
Är redan lagt i grav under ödemarksjord
Dagar skymtar förbi
En grå komet strålar kallt
Åter sänker sig mörkret över karga nord