En uråldrig fura
I en skog där ingenting hörs
Ska den kapas av
Må den falla så ingen störs


Ser du den hand
Som valkad driver såg
Ser du stammen
Uppstyckad utan nåd


Hör korpars klang
Känn hur släggan tog
Man bryter järnet
I din förr så tysta skog


Märk hur löven brinner
I höstens alla färger
Nu forslas kolet
Allt längre in i berget


Ser du hinden fångas
Snärjd i skrala benen bunden
Visa vassa ögon sluts
Ansikten vända bort för stunden


Vad föll förutan ljud
Vad föll för dina öron döva
I glesnande gläntor
Skövlarna ännu ostört ströva