Det går bättre nu, jag är vaken och ibland till och med levande, på dagarna och min mål-bok är fylld med stjärnor. Jag vet hur man skrattar nu, jag vet hur man gråter och ibland låter jag till och med någon tycka om mig. Jag finns igen, jag går framåt även om stegen är så små att jag brukar titta ner och undra, om mina fötter har krympt.

Men om nätterna. Jag målar monster under sängen, nattspöken på näthinnan. På nätterna kommer det ikapp. Alla rädslor, alla besvikelser och sorger. Allt som jag kunde varit, men inte är. Det är då jag kryper ihop, spänner varenda muskel i kroppen för att inte låta tankarna sugas ner i mitt svarta hjärn-hål.

Jag minns en man som var rädd för sömnen. Han var min bästa vän, bara en pojke då. Vi var så himla mycket, vi var det bästa som någonsin hänt. En flicka, en pojke, en värld att erövra. Jag minns att han sa
"Felicia, jag sover inte. Jag hatar nätterna, jag har så fruktansvärt ont. Men de nätterna du sov i min säng och du somnade innan Russel ens kommit in i det flygande huset, och jag var vaken men lugn för jag visste att du var här, de var de bästa nätterna.

Alltid, alltid när jag var med dig. Jag mådde som bäst då."



*


I morse var det tyst när jag vaknade. Min bror låg svettig och hopkurad i pappas säng och det var så självklart, för ett par år sedan ville jag inte ens ta i honom, jag var så arg då på saker som var som dem var, men nu kröp jag ner hos honom, målade virvlar i hans hår med pekfingret och tänkte "vi kommer få det där livet vi förtjänade från allra första början, innan hem blev plural och tredje världskriget blev kalla kriget med oss som ofrivilliga sändebud. Vi behöver bara ha ont en stund till först."

Jag har så svårt med närkontakt, men med Victor kommer allt självklart. Han är bara elva, han vet än så länge bara att kramar betyder tröst och värme, men han har också växt upp mitt i min sjukdom. Han kommer inte ihåg hur jag var innan, han tittar inte på mig som om han önskade dra ur den riktiga mig ur irisarna på mina tomma ögon. Min syster är sjuk. En mening som för en enda person inte är laddat. Det är bara... ett faktum.



*


Jag sprang. Varje natt, en kamp mot att hinna fram till något jag aldrig visste vad. Hela livet var så, det minns jag och är väl medveten om, men nu efteråt tror jag, kanske, att jag inte sprang emot något, jag kanske sprang ifrån.



*



Till alla dem jag varit för feg för att älska, till alla dem det gjort för ont att förtöja mig vid, till alla dem som velat stanna kvar trots att jag var på väg bort från dem - till alla dem som aldrig kommer finns i mitt liv som annat än minnesbilder, till alla dem jag förändrat, till alla dem jag kommer älska:


jag är redo för er nu.