Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Blå manifestation


- Det är inte det att jag inte är vacker, sa hon och stirrade på sig själv i spegeln. Men idag känner jag mig som betong. Jag är grå och hård.

Blåklinten hade vissnat för länge sen. Deras doft var borta, intorkad i dess skal. Men den blå färgen fanns fortfarande kvar och det var den hon höll sig fast vid. Hon rörde vid dem, försiktigt, och man kunde höra det frasande ljudet av söndrade blommor. Det var som att deras existens berättigades enbart av det ljudet.

- Det finns något vackert i det som har dött, tycker du inte?

Hon log mot mannen i rummet. Det var ett trött leende, halvt bortdomnat av piller. Likväl kände hon sig säker. Världen var inte lika hård och kantig. Den mjukades upp tack vare pillren. Hon kände att hon kunde le åt mannen utan att ens skrika. Mannen betraktade henne där hon satt framför sin spegel. Hon var vacker. Trots åren som lämnat sina spår i hennes ansikte. Det rågblonda håret hade varit fullt av lyster en gång i tiden. Nu var det matt med grånande strån. Men illusionen kunde hålla i sig. Dåtidens skönhet speglade av sig i nuet. Det var den fantasin som cirkulerade och upprepades inom henne, tanken på att hon en gång var mycket vacker. Vad gjorde det om huden hängde och rynkorna spred sig. Hon visste vad hon varit. Vem hon varit. Hon hällde upp vin i ett glas åt sig själv, tvekade och erbjöd mannen ett också. Han skakade på huvudet, Men kom närmare. Hans steg hördes knappt. De var som dova trampanden och hon kunde inte låta bli att tänka på små vita kaniner som hoppade fram. Hon drack vinet i djupa klunkar. Det var mörkt och kryddigt, som hennes tankar.

- Tycker du att jag är vacker?

Mannen nickade. Hon vände sig aldrig om utan fokuserade på hans spegelbild. Han var klädd i mörk kostym och bar handskar. Men hans ansikte var så alldagligt att hon tycktes glömma bort det. Hon kände lädret mot sin hals. Handen genom handsken. Hon kände kylan i sin kropp. Det gjorde hon alltid efter vin och piller. Därför tog hon tre till och sköljde ner med resten av vinet. Det brukade hjälpa. Bara kroppen blev lite mer avtrubbad så kände hon inte längre kylan. Han tog en kam och drog den genom hennes hår, sakta. Bestämt. Hon njöt och slöt ögonen. Det röda bakom ögonlocken skrämde henne så hon tittade istället på buketten med blåklint och förlorade sig själv i dess färg.

- Du bor här bredvid, eller hur? Nattsvart och tyst, som Döden själv…

Den sista meningen hade hon hört någonstans, eller kanske läst i en bok. Men det skrämde henne inte. Tanken på att bo granne med Döden var på något sätt tryggare än tanken på ett gäng stimmiga ungdomar, med hög musik och skränigt inre. De monotona rörelserna med kammen gjorde henne trygg och hon kom att tänka på sig själv som ett barn, som sakta vaggades till sömn. Mannen bakom henne sa inte ett ord. Han tycktes tillfreds med att skänka henne ro. Så som ingen annan lyckats med. Dåsigheten låg som en tjock dimma omkring henne. Hon ville lyfta handen men kunde inte förmå sig att störa den när den vilade så lugnt. Ögonlocken var halvt slutna, men hon såg sig själv i spegeln. Det vackra fanns kvar trots allt. Blåklintsbuketten och hon själv tycktes ha mycket gemensamt. Blicken flackade mellan det blåa och spegelns ögon. Mannen slutade att borsta hennes hår. Det fanns inte en enda tova eller ojämnhet i henne längre. Allt hade borstats bort. Så reste han henne upp på fötter. Han höll henne försiktigt och ledde henne ut ur det dunkla rummet. Hon tänkte säga något. Kanske hindra honom men så tvekade hon och lät sig föras iväg. Egentligen orkade hon inte prata. Det var så skönt att någon annan fick styra henne för en gångs skull. Hon var inte ens rädd. Lusten att skrika hade för länge sedan dött ut.

- Nu finns bara viskningarna kvar, sa hon med ett andetag.

Dörren till rummet stängdes försiktigt, och allt som fanns kvar var ett eko av det förflutna. Manifesterad i den blå färgen hos för länge sedan döda blommor.




Övriga genrer av Waden Tammas
Läst 390 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2013-01-10 14:27



Bookmark and Share


    ej medlem längre
föll mig i smaken, ursäkta min klumpighet
2013-01-10

    ej medlem längre
föll i smaken
2013-01-10

  Dufvenberg



Vad stiligt, skirt, vackert, sorgligt, melankoliskt...

Du har lyckats fånga många känslouttryck här.

Men....Jag undrar....

När kommer fortsättningen??!! :)

För det gör det väl?!

Vem är mannen? Och om han är Döden..kommer han behandla henne väl?

Många frågor och stor nyfikenhet!!

BRA!
2013-01-10
  > Nästa text
< Föregående

Waden Tammas
Waden Tammas