Sängen står vid elementet.
8:e våningen i hopptornet.
Ibland hörs röster i elementet, men aldrig vad de säger.
Ibland smäller det till, när något går emot.
Undrar. Hur många som bor här?
Elva våningar med 5 lägenheter.

11 våningar och elva år gammal.
Det är så ensamt.
Jag är så ensam.
Så länge.
Gammal ensamhet.

Det är så rent i mitt rum. Sängen är så välbäddad. Så ordnat. Och vitt.
tänderna smakar tandkräm.

Mörkret är en filt över hela hageby. Vintern är så stor från åttonde våningen. Jag vill inte se in i de små tröstlösa fönstren. Det finns inget hopp i något av dem. Kikaren står där. Jag känner mig bara mer ensam när jag tittar in i ettorna med kokvrå, där de begagnade möblerna avslöjas av ett kallt ljus med alkisen raglande för sig själv. Råttan kallas han för han som bor där. Jag vet det.

Jag knackar tre gånger i elementet. Kanske någon svarar.

Ett, två, tre.
Ett två tre igen.

Dovt hörs tre knackningar långt bort. Sällskap i det hopplösa hopptornet.