spräcker min läpp
om och om igen
för tungan över skårorna
tills de spricker upp igen

om gud gav mig ett hjärta
med så många ont i
undrar jag
om han hatade mig redan från första början

de ligger där
i bröstkorgen
ogråtna
möglar

och jag iakttar
ser på folk med något annat i blicken
människor som
hoppar i skorna på morgonen

eller människor
som har hål men går upp ändå
jag ser på deras hål
hur mycket tårar som får plats däri

lägger handen på bröstkorgen
känner ett hjärta pulserande av gråt
det slår så jävla hårt
men lämnar inte ifrån sig en droppe

en gång i tiden
en gång i tiden var jag någon annan
jag var någon som grät
och önskade bort mina känslor

och det kan vara det
som möglat mig mest
jag ville bli en robot
jag ville bli orostbar

så länge inget rör mig
är jag orostbar
om jag inte känner
kan jag inte heller få ont?

logik,
på något sätt var det det
det var logik
utan att vara logiskt

och jag kan inte laga
de delarna av ett liv
som ligger utspillda
på vardagsrumsmattan

jag kan inte laga
något man vägrar förstå är sönder


jag kan inte laga

det jag aldrig gjorde sönder