För rätt många år sedan gjorde jag och min fru vår drömresa till USA. Genom bekanta hade vi träffat ett trevligt par från Tennessee som gjorde långa resor till olika länder varje år. Detta par, Edwina och James var på besök i Sverige och vi sågs första gången hos våra goda vänner på en kaffebjudning. Under veckan som följde tog jag med James på bäckmete i Dalarna och vart jag än pekade fick han en öring i den lilla bäcken. Jag var förvånad över att det fanns så mycket fisk men James var överförtjust och tyckte att jag skulle hälsa på i Teenessee och fiska i hans hemtrakter. Att åka till USA var ingenting min fru och jag kunde tänka oss, det skulle bli alltför dyrt. James och Edwina hörde av sig med inbjudan år efter år så till slut sa jag till min fru att vi kanske skulle ta dem på allvar. Jag ringde och fick prata med båda vännerna samtidigt. De blev eld och lågor och skulle flytta Alaskaresan en aning för att kunna ta hand om oss i två veckor. De ville höra våra önskemål för att planera för tiden hos dem. Efter fem månader gav vi oss iväg via Helsingfors eftersom det var strejk på SAS. Flygresan gick bra och så småningom landade vi i New York, åkte taxi till nästa flygplats och flög mot Nashwille. Problem med biljetterna höll på att tvinga oss till övernattning i Chikago, men då tog min fru i med hårdhandskarna och skällde ut kvinnan bakom disken så att vi kom med rätt plan. När vi kom till flygplatsen i Nashwille möttes vi av Edwina och James som strålande av glädje kramade om oss. Vi åkte i en mörkblå Chrysler till deras hus i Woodbury och installerade oss. Huset var verkligen speciellt och lyxigt och stort, men värdfolket levde ganska enkelt till vardags. Båda hade haft äkta makar som dött och var närmare 50 när de träffades. Snart kände de att de ville leva tillsammans och som James sa fanns det ingen tid att förlora. Han tog Edwina med upp på det höga berget med en fantastisk utsikt miltals omkring och sa - vill du gifta dig med mig så bygger jag ett hus åt dig här. Du bestämmer hur stort det skall vara och hur det skall se ut, du får fria händer. De gifte sig snart och det berodde inte bara på husbygget, de var fortfarande kära efter 10 år. Tiden vi bodde hos dem var rena drömmen för oss gäster. Fina middagar på lyxhotell, Grand Ole Opry med country i Nashwille och resor till olika sevärdheter. Vart vi kom räckte James fram gröna dollarsedlar och jag fick aldrig betala. Resan med deras nya 2.5 miljoner (kr) husbil gick inte till Elvis Graceland som jag först tänkt utan till Chattanooga. De ville gärna träffa sina två döttrar som bodde där så jag offrade Elvis. Morgonen då vi skulle iväg hade Edwina problem att köra fram Forden de skulle koppla bakom husbilen så James måste jobba hårt med dragstången. På mina kort ser det ut som James drar den tunga bilen med en hand. Resan med husbilen blev lugn och bekväm. Trafiken flöt stilla fram och det enda som hördes var countrymusiken som James hade valt. Framme vid campingplatsen parkerades husbilen på en betongplatta med skuggande träd på sidorna och markiserna fälldes ut. Forden kopplades loss och vi körde till en av döttrarna som bodde i ett rätt enkelt hus med sin bostonterrier. Där bjöds vi på lite mat och började sedan utforska omgivningarna. På kvällen grillade James jätteburgare utanför husbilen och vi hade liten trevlig fest tillsammans med dottern och hunden. En av dagarna i Chattanooga åkte vi till Chattanooga choo choo och beundrade loket och hörde den gamla mysiga låten. Sedan delade vi upp oss, Edvina och Lis skulle titta på kläder och James och jag åkte till Chattanooga Knifemuseum. Ett stort tvåvåningshus fyllt med all världens knivar! Jag som skar mig i tummen redan som treåring har alltid gillat knivar och här fanns det alla sorter, små, större och rena svärden. Min nya videokamera gick varm när jag filmade samtliga knivar. Vid utgången fanns en affär där man kunde handla moderna knivar. Jag köpte några fällknivar i olika storlekar och så fyndade jag en Buck skinner för halva Sverigepriset. Vilken lycka! Vid utgången mötte vi våra fruar som också var glada över sina klädfynd. På kvällen var det klädvisning i husbilen medan jag fick ligga lågt med mina knivar. Når vi åkt tillbaka till Woodbury hade vi bara någon dag kvar innan vi måste säga adjö och resa vidare. När vi skildes åt på flygplatsen i Nashwille var vi alla fyra ledsna över att tiden tagit slut. När planet landade i New York togs vi emot av reseledare från Swansons som skulle ta hand om oss och en massa andra svenskar under två veckor på Östkusten. Det blev en spännande och intressant tid med Cats på Broadway, Späckhuggare på Sea World, Kennedy Space Center och alligatorer i Everglades. Men det blev inte så trevligt på FBI-s huvudkontor i Washington. Vi var några ur resegruppen som ville lära oss mer om FBI och köade i över en timme för att bli insläppta. När vi väl kommit in var det som på bio, personalen bar mörk kostym och såg tuffa ut. Vid insläppet fick vi lämna nycklar och annat innan vi passerade en grind. På andra sidan fick vi tillbaka våra grejor. Jag hade med mig min finaste pyttelilla fällkniv med vittrött randigt skaft. På den tiden var man inte så bekymrad över knivar som var betydligt större än min så det var inget problem med hotrisken. Men nu var den försvunnen och killen som gav mig tillbaka mina andra metallföremål verkade inte fatta vad jag pratade om. Han hade inte sett någon kniv sa han och ryckte på axlarna. Jag blev så förbannad att jag skällde på honom och sa att han skulle lämna tillbaka kniven omedelbart. Det hade ingen verkan och kön bakom tryckte mig framåt. Jag minns inte så mycket av visningen av lokaler och grejor jag bara klagade över stölden. Den mörklädde guiden kunde inte tro att någon tagit min fina kniv och sa att det måste ha blivit ett missförstånd. Det kunde jag inte tro. Till slut sa jag att om jag inte fick tillbaka kniven skulle jag kontakta pressen i Sverige när jag kom hem. Kvällstidningarna skulle slå upp det stort: Svensk turist bestulen under besök på FBI-s huvudkontor. Han sa inget mer till mig men jag såg att han ringde till någon lite senare. När vi gick ut efter visningen kom en kille rusande och bad om ursäkt och sa något om missförstånd och gav mig min fällkniv.

Allt annat under resan fungerade bra och vi kom lyckligen hem till Sverige.