Det har varit en period med mycket soffa. Mycket tv och mycket glass och många sömnlösa nätter.
Det går över, det gör det.
Från början tror man verkligen det. Man förväntar sig att vara uppe igen, fit for fight nästa morgon. Men efter två år insåg jag att jag är sjuk, på riktigt.

Du klarar dig att ta dig upp själv, du har styrkan.
Om du har något att dra dig upp mot, en arm som kan hjälpa dig att ta sats.

Vissa människor omkring mig har jag alltid trott jag haft högst en armlängd ifrån mig. Självklart skulle de vara där när jag behövde dem. Det var ju definitionen av vänskap. Men veckor gick och folket i såpoperorna kändes mer som riktiga vänner än de utanför ytterdörren.
Jag hade aldrig någon aning om hur armlösa folk kunde vara.

Vet du vad du behöver i sånna lägen? Du behöver en jävla spark i rumpan och sen någon som drar dig upp på fötter igen. Jag behövde en spark i rumpan. Och det fick jag. Ibland. En tåfjutt då och då. Det var välbehövt. Men inte nog.

Så fick jag det där SMS:et från dig. Då du skrev
"KOM TILL SKOLAN ELLER SÅ KOMMER JAG HEM OCH HÄMTAR DIG".
Och du menade det.
"Kom ut, vi ska till gymmet!"
"Tu casa o mi casa? Screw it jag är hos dig om en kvart."
Det är det här med att inte ta ett nej som en personlig förolämpning.

Vi lärde känna varandra den där hösten, då jag nynnade Melissa Horn och du grät på Thairestaurangen.
Jag torkade aldrig dina tårar. Jag lät dig gråta ut.
Månaderna som kom var intensiva. Du bråkade, ja, du försökte verkligen. Men jag lät dig inte.
"Mona." sa jag. "Jag är här. Du kommer inte bli av med mig bara för att vi har ett bråk eller två."

"Jag finns här."

Ofta har jag tänkt på hur jag var mot dig, klappat mig själv på axeln och sagt "Bra jobbat Felicia, bra gjort! Well that's a true good friend."
Det tog så lång tid att förstå
att du gjorde samma sak mot mig.

Det är det här med att inte backa när någon blöder.
Att inte tänka "Jag vet inte vad jag ska göra så det är bättre att inte göra något alls."
Jag ville inte låta dig veta, men pusselbit för pusselbit fick du reda på allt det som gjort mig till det trasiga mess jag är idag.



Och

du

är

fortfarande

kvar.



En eloge för det.