Hej.
Det är vi, döttrarna.
Det tog ett tag för oss.
Ni gjorde det trots allt svårt genom att vara våra förebilder.
Det var liksom orealistiskt att tänka
att ni skulle vara något annat än omänskliga.


Ni skulle lära oss om kärlek
men vad visste vi
efter att ni lämnade den man vi älskade mest?
Den som ni
förväntades
älska mest?


Hej, det är vi,
igen.
Vi har ont och vi ville bara berätta det.
Ni har gjort så mycket,
ni har betytt så mycket.
Men att se er ha ont har skadat oss,
så nu har vi ont.
Vi blöder i tystnad,
så som ni gjorde.
Så som ni lärde oss.


Ni skulle lära oss om styrka
men vad är styrka värt
när man inte får lov att vara svag?
Ni var våra superhjältinnor så länge,
så starka.
Så tåliga.
Vi förstod bara aldrig
var allt blod kom ifrån.


Hej mamma.
I tystnad förblöder du.
Jag är inte stor än
men jag är stor nog
att plåstra om ett sår
såsom du
gjorde
på mig.