....när tankarna snurrar
och nattmörkret dröjer sig kvar
Då vill jag sitta med mitt morgonkaffe
och fånga det som är så svårt att greppa
finna min sanning
skapa ordning

men sanningen är den
att jag drunknar i sorlet
av allt
och alla
som kräver min uppmärksamhet
Min vilja ter sig osynlig
snärjer sig in i deras

Har iallafall förstått
att jag har ett ansvar för mig själv,
för min egen lycka,
vad det nu än är
När deras lycka är min lycka
deras olycka - min olycka
blir allt så diffust

Och vem är jag
att se till mina behov?
Då är man ju bara självisk
och elak
en dålig människa
en dålig mor...
Det får man ju höra
var gång man försökt ta plats

För alltid hamnar man mitt emellan
sviker fastän man inte vill
stöttar den ene
stjälper den andre
så är det
när alla önskar olika
när alla strävar åt olika håll
och alla tycker sig har samma rätt till,
eller känner samma skrikande törst efter
min totala uppmärksamhet

Jag är en vante
i deras händer
så kanske det inte bör vara
inte så fullständigt
jag vill ju inte göra någon illa
aldrig
i den viljan förlorar jag mig själv
och ingen blir lycklig