I tystnaden briserar alla ord.
I mörkret bländar ljuset indiskret.
I kölden kokar domnad känslighet
och ökensand blir till en fuktig jord.

I hungern dignar varje middagsbord
av doftomspunnen, diger läckerhet
och frisläppt individualitet
får blomma ut och blir tillintetgjord.

En ensam ö, en stolt och högrest stam,
ett osått frö, en sprängfylld, uppdämd damm
som håller fast det hav som ligger gömt.

En spricka, fin som spindelspunnen tråd,
med diciplin att aldrig visa nåd,
den smeker dammens vägg brutalt och ömt.