Du rör dig som en dröm som en gång drömdes,

en dröm som tycktes eftersträvansvärd.

Du liknar dofterna som var min värld

i dimman där ditt anletsdrag dock gömdes.

Och innan dagen gjort att doften glömdes

så tog jag minnets allra tyngsta svärd

och ristade det namn jag blivit lärd

djupt in i brunnarna där längtan tömdes.

Jag ristade ett namn av stål och eld,

ett namn av vårflodskraft och kopparglöd.

Jag skar så djupt att drömmen blev till nu.

Och i det nu där jag helt oförställd

står framför dig så minns jag hur det ljöd,

hur drömmen sjöng att namnet det är Du.