drunknar åter
korallrevet brutna abstrakta mönsterbildningar

slår emot vad mina ögon uppfattar

när jag dansar i havet



invånarna
brukar inte syrebrist i den mening

jag känner

till skyar blå
från djupaste svarta mörkerhav


trumhinnor som spricker
kroppen som känner sig fram

bland de transparenta storögda

rädslan bortrationaliserad
förpackad som ångest

säckar av ångest som dunkar mot ryggen varje andetag



efter att ha tryckts ner av en val
lekt med tanken

blåst bubblor

skrattat under vatten

slirar tårna i sitt grepp nu
mot botten, jag trodde jag var där, uppe



då skulle jag aldrig mer förbanna stora skogslandskap
bara ta trädens syre att leva av

som näring att andas

inte förbländas av de stora lyktorna på gatorna

längta till rymden



jag skapar rummet här och nu

allt detta

skulle jag förstå