I eftermiddags gick jag som vanligt med hunden och hade valt att gå ett ganska kuperat elljusspår. Det var lite småkyligt, solen hade gått i moln och det snöade lätt, små ,små korn. Efter cirka 500 meter så såg jag myren på vänstra sidan. Nu var den frusen, täckt med markfrost, och det var alldeles för oländigt att ge sig ner och se om frosten bevarat något tranbär, jag vet att på hösten så finns de där.

Och plötsligt är jag tillbaka i Ringamåla i Blekinge, en plats med en myckenhet av tranbär. Men det är inte bären jag tänker på. I den kalla februari så tänker jag plötsligt på sommargyllingen!

Det var så länge sedan, på den tiden då vår familj varje sommar tillbringade några veckor i Blekinge, uppe i skogsdelen av landskapet. Min man arbetade och jag , som alltid strövat mycket i skog och mark , gav mej ut med barnen. Vi hade en favoritrunda, den gick vi nästan varje dag. Där blommade så rikt, så ofantligt rikt. Överallt runt skogsvägen vi vandrade på så öppnade sig gläntor med ett överflöd av blommor. Stora bestånd med höga blåklockor, vidsträckta snår med blommande nyponrosor, backar med nejlikor och jungfrulin i olika färger. Vissa områden var lite mörkare. Djup skog med stora stenblock utkastade på marken.Och överallt skymtade vi smä sjöar eller gölar. Nära en bäck växte det rikligt med kärrvioler, längre bort en kulle täckt med linnea. Doften kom emot oss,
det var som den kände igen oss, vi kom ju dagligen.

Det är lite halt i backarna i elljusspåret men det stör mej inte , för jag är inte där. Det är som om jag går min ungdoms runda, med ett barn i vagnen och de andra runt mej, ivrigt sökande efter smultron och båbär. Och inte behöver jag vara rädd för ormar i de frusna markerna, men det var jag då. Den steniga marken var ypperlig för både ormar och ödlor.
Vi tröttnade inte på rundan även om den ändrades med tiden. Det förfallna ödetorpet var helt plötsligt bebott en dag .Den lilla orkidéängen försvann när där blev en granplantering och murgrönan blev svårare och svårare att hitta. Och vi började söka nya vandringsvägar. Så kom det sig att vi en sommar började söka oss över landsvägen och hittade nya marker.

Jag minns att där låg några hus, men jag minns också att skogen var ännu djupare och mörkare. Det var som om träden lutade sig över vägen, nästan som om de vaktade oss, som om vi störde. När vi gått ett stycke såg vi en mörk göl på andra sidan. Insekter svärmade ovanför och det var gott om myggor och knott. Men också här fanns det öppna gläntor och små ängar. Jag minns stycket med natt och dag, den blågula kovallsläktingen som är så vacker i sitt överflöd. Och smultronen förståss. På den tiden plockade vi alltid smultron i ett litermått. Mot slutet av vandringen gick vi uppför en backe , och ovanför den vilade en sjö. Där brukade vi rasta lite. Söka efter blåbär och äta lite av smultronen vi plockat.

Helt plötsligt blir snöflingorna större . Några joggare springer förbi och hälsar som vi alltid gör i spåret. Men i mina tankar gör jag en annan vandring. Jag minns hur barnen och jag lämnar den lilla sjön och går nedför backen mot mörkskogen. Precis nedanför backen står några stora lövträd och plötsligt ser jag den, den gula fågeln som sitter på en av grenarna i en gammal ek.
Barnen ser den också, vi står stilla och betraktar den märkliga fågeln. Alldeles tysta för att inte skrämma den. Den var ganska stor, större än en koltrast, och den var verkligen gul. Det var ett magiskt ögonblick att se den okända fågeln. Den hade svart på vingar och stjärt, näbben var röd , men för övrigt var den gul, alldeles gul. Plötsligt lyfte den och försvann nedåt i lövdunklet och var borta. Vi såg den aldrig mer, fastän vi den sommaren många gånger gick samma väg.

Och nu är jag framme vid sista backen på elljusspåret, jag skymtar redan parkeringen. Som vanligt blir hunden ivrig när vi nalkas bilen. Men i mina tankar är jag kvar hos sommargyllingen, det var så den hette. Vi var upptäcktresande, barnen och jag, och vi hade gjort en märklig upptäckt. Sommargyllingen fanns i Blekinge och vi hade sett den!

Så går vi in i bilen igen och åker hem. Mina tankar är fortfarande hos sommargyllingen. En gång till har jag sett den, det var i Västergötland och då flaxade den upp precis framför mej. Denna märkliga fågel!
När jag är hemma och går upp mot huset inser jag plötsligt vilken rikedom det är att vi kan minnas. Att en småsnål och ruggig februaridag i tankarna vandra i Sveriges trädgård och se den vackraste av fåglar. Så kan en upplevelse mångfaldigas.