Fredrik !

Nog är det konstigt, tystnaden, som ett stilla brus i elementets ledningar, något pågående, utdraget, som går på medan man bara är, ett förut, ett nu, ett sen. Människors jakt efter bekräftelse, sammanhang, önskningar och tillgodoseende av behov.

Är det två veckor sedan allt tog slut?

Jag har också fått tid till lite reflektion över hur allt är.

Jag drog mig tillbaka, lade locket på, försvann, gick upp i rök, avbröt, medan du tänkte igenom allt, och framförde sen dina slutsatser med tydlighet och ärlighet i bröstet. Som jag skrev kändes det ok, men visst, mellan man och kvinna, nog är det så att man har en beredskap för attraktionen, vem vill inte bli kär? Fullständigt rabiat rusig i huvud och hjärta, sånt kan vi väl längta efter så det skär i bröstet ibland.

I alla fall, jag svarade på ditt brev, tyckte jag visade dig både att jag tycker om dig och bryr mig om dig. Jag erbjöd dig vänskap, ville räcka ut handen till dig, få dig att ta den, behöva den, i alla fall till något.

Men du tar den inte. Du fortsätter på tystnadens väg. Varför ringer inte jag då? Klart jag skulle kunna, men jag skulle aldrig vilja verka påträngande. Är det så att du har nån slags paus även fortsättningsvis, så är jag inte mer dramatiskt lagd än att jag vill säga att kom tillbaka till mig när du vill, jag finns här.

Är det istället ditt avsked du tar så här i tystnadens tecken så är det en sorg i så fall, tråkigt, ledsamt, efter allt vi delat. Men är det så, så vill jag ändå säga dig, att det vi haft har varit en inre resa som betytt mycket för mig, du har lärt mig mycket om livets villkor och om människans olika sidor, starka som svaga och hur vi kämpar och jobbar med oss själva, arbetar med vår förmåga att tolka och förstå våra egna behov, bottna i oss själva, ta oss till högre nivåer och att mogna.

Vårt samspel har ofta handlat om att vi reflekterat olika, tänkt olika, sett saker på olika sätt, värdesatt eller lyft fram olika saker, samtidigt som vi i grunden har haft en hel del likheter, saker vi varit överens om i grunden. Du är en tänkande människa med mycket insikter och tankar, och jag tror kanske det är därför du har fångat mig så. Du har ett spänstigt intellekt, reflekterar mycket runt hur saker är och blir och varför, samtidigt som du har en väg att gå för att bli den där känslomänniskan du letar efter inne i dig, du är motsägelsefull och därmed spännande i det att du har en kaxig, tuff och självsäker yta, men ett blödande inre du inte vågar släppa fram till alla delar. Men du jobbar på det, förbättrar, blir mer självklar i din gestalt. Du når dit, kommer dit, det är jag säker på. Din resa har bara börjat. Jag vet inte riktigt vad min betydelse varit för dig, men jag tror vår närhet gav mig möjligheten att få dig att tänka till på olika saker och att du fick stå i centrum en stund, visste att du var i fokus för någons intresse, tror du njöt av det. Du hade nog svårt att förstå varför jag gav dig allt mitt intresse kanske, vet du sa så ibland, ja, varför ? För att du var värd det förstås, det finns inget annat skäl.

Jag önskar dig en lång härlig färd. Det är min innerligaste önskan att du möter kärleken, den starka, obändiga, den som förför och förändrar allt i ett slag, som inte tänker efter utan bara ger och tar, och att du får ihop alla dina haltande sammanhang inom dig själv, i dina innersta rum, att du fortsätter din utveckling på väg att bli en känslomänniska. Livet ligger inte bara framför en, utan det pågår just nu. Det gäller att leva dagen, vara här och nu och göra något gott av ögonblicket. Så ta språnget ! Lev dagen som det är din sista.

Ja, så avslutar jag med ett leende, tänk vad många gånger jag just givit dig ett leende, inför dina ord, oftast bara för mig själv men de fanns där, din värme och humor har alltid varit nåt speciellt. Så jag sätter punkt där, med ett leende, det få bli en passande och värdig avrundning tycker jag.

Kram

Linda

~~~~~~

Linda skriver ut brevet på skrivaren, som slamrar en stund när bläckstrålen drar över pappret och sen skjuter upp två A4. Hon greppar dem och läser koncentrerat igenom dem. Sedan suckar hon ljudligt och kramar ihop pappren till en boll och slänger dem i papperskorgen bredvid skrivbordet. Där ligger redan ett antal liknande pappersbollar.

Hon sträcker sig ner i papperskorgen och fiskar upp den näst senaste, den med kaffefläcken på. Så slätar hon ut pappret och börjar läsa.

~~~~~~

Fredrik,

Din jävla ärthjärna, jag är spytrött på dina sketna brev. Väx upp för fan, du tror att hela världen cirkulerar runt dig. Jag blev så inihelvete sned på dina fasoner, ta det här med kallingarna bara. Tror du att jag är din morsa? Din intelligens ryms i mynningen på din lilla orkeslösa kuk.
Varenda gång vi skulle prata om något mer meningsfullt än Frölunda Hockey och alla Bondfilmerna, verkade du krympa ihop till en liten skit. Dina bokstavkombinationer täcker troligen upp hela alfabetet om man skulle forska på din hjärna. Om de nu hittar någon.

Du är ett litet otäckt kryp, som inte förtjänar att leva. Kunde jag, skulle jag mosa dig under klacken direkt. Den färd jag önskar dig går rakt ned i helvetet. Så stick och brinn, ditt as.

Linda

~~~~~~~~~~

Hon lägger ned brevet på skrivbordet och börjar plötsligt fnittra. Så lutar hon sig bakåt i skrivbordsstolen. Hon väger på den några gånger och tittar sen ut genom fönstret. Efter en ljudlig suck sneglar hon mot telefonen. Den är helt tyst.
- Fan, också, mumlar hon och drar den intill sig.

Utan att ens titta på den slår hon numret.

@