dagen efter
chocken, paniken, förlamningen, utbrottet - en vulkan i mitt huvud

ska jag gå och handla

jag ringer butiken och talar med en extra glad röst, frågar: har ni grillade revbensspjäll idag?
ja, vid halv tolv

ansiktet vill inte kamouflera upplevelsen utan lyser med sovmärken

jag använder antirynkserum, det ska se bra ut, samt ögoncreme dagen till ära

som snubblande, nästan dubbelseende, både bildligt och bokstavligt
kroppsligt och perceptionellt

stagar jag mitt kropp som vill vika in sig, sträcker jag och aktiverar de muskler som får mig att se ut som: frisk

ingen får upptäcka

skammen

det jag inte kan hantera själv



att medvetet dras med ner och registrera förloppet från panik till depressivt tillstånd
att tänka ut trick att lura sig själv, kroppen
tänka; om jag kastar mig upp ur soffan och denna kramp nu, börjar måla fritt och utan tanke, kan jag då förhindra detta tillstånd som jag märker är på väg?

jag förmår mig inte till handling - jag krampar redan och kroppen darrar och skakar under huden
jag skulle inte klara att stå upp nu


sakta byts mina tankar - de som jag känner igen som mina, som något ur mig själv
till ett avstyckat område, bit för bit, ser jag inte mer än som en öken - idag mörk som natten

jag är inte rädd för tankarna eller mörkret, jag är rädd för att tankarna inte tycks komma från mig själv - kanske är de en produkt av substanser som släpps ut i min hjärna på ett sätt jag inte kan förklara

jag tänker på om jag ätit något olämpligt, det känns som att bli förgiftad



jag tänker att jag trodde att min goda sömn natten innan borde skapat bättre förutsättningar för ett okej mående
men faktum är att jag vaknade imorse utsövd och nöjd först, men med en krypande darrning, den kommer nerifrån

denna darrning växer under förmiddagen trots att jag med alla medel försöker hålla humöret uppe
jag dras ofrivilligt ner
och darrningarna, blir till osynliga, men kännbara skakningar i min kropp

jag ringer sjukhuset, men samtalet far iväg åt oväntat håll
jag tappar humöret och rasar ut min frustration för öron som ej förstår
som lägger på
jag var obehaglig
jag var så sjuk att jag blev obehaglig


efteråt brinner det i pannan i timmar
det skallrar som blytunga fält i hjärnan
mina ögonlock faller ner
jag lägger mig i soffan
rak - stilla - oförmögen till rörelse

tankarna byts ut
det är öde

det är tyst