jag går till affären
går bättre än vad jag trodde,snabbare

mina tankar hörs som burkiga
jag lyssnar koncentrerat för att höra

som om någon satt och pratade i rummet bredvid

signalerna går trögt

varje steg känns nyvaken
gruset i ögonen hindrar min syn
mina torra ögon rinner
jag ser mindre



ingen märker något när jag går in
jag är extra trevlig och mjuk i rösten
ler lite och tittar lagom, fast mindre än vanligt
in i människornas ögon
för att verka artig


verka eller vara artig?
jag tror jag vill vara artig
jag gillar när folk är artiga mot mig
därför tycker jag det känns bra och civiliserat att bete sig artigt

det är inte andra människors fel att jag mår skit
det finns anledning att vara skärpt och behålla standarden på det planet



jag funderar över min upplevelse på vägen hem
kanske det kan liknas med att vara bakfull lite
sådär seg och sluddrig, okontrollerad
men jag kan inte få det att stämma
kommer inte ihåg hur det var att vara bakis

det sista året, fortfarande utan behandling
har jag drabbats av dåligt minne
jag har glömt mycket av det som hänt
det ligger där nere någonstans begravt

ibland är närminnet dåligt
den kognitiva funktionen
beror kanske på depressionen
att jag är seg



jag bestämmer att jag inte ska ringa till någon
när jag mår dåligt, som igår
om jag darrar i kroppen och är kraftlös och trög
i tanken och rastlösheten driver förlamningen över kanten

då ska jag absolut inte ringa psyket eftersom jag vet
jag blir upprörd
och exploderar om jag missförstås

jag ska göra som jag brukar
dra mig undan, stänga av ljudet på mobilen

låter det vara

tills jag mår bättre, är stabilare
kan hålla humöret

så att jag inte blir till obehag