vid stranden av sjön
sjön vilken är i tvennes ellipsblad
lyfter blicken ur nattvidas stärkta halskrage
isrosorna ligga i sömmade brodyrer knypplade spetsar

bak halvslutna ögonlock
silar han bilden av den vilken är

följer fållens vida band

vid den stranden sitter mannen vilken
odlade frön i ömarker vida
kanske gör han det ännu i ögonåkrar
han bär numer en käpp vid sin sida ej i sin sida
han bär käppen
käppen bär han

var gång de vandrar stigen ned till sjön
låt mig berätta

varsamt sluter han dörren till boningen
blicken flyger mjukt till kvarnens en gång
vindfyllda vingar
stenar ljuder
malande

i backen med björkar
alar
almar
bokar
i det höga gräset
däri nypon samt slånbär växa
där hundlokor vita skira
andas humlesång
betar kor
betar hästar
gemenskap

han följer vägen grusandeknarrande
blickens djupa brunnar är icke grusade
bär lugn bär kärlek till
markerna

han flyger med blicken nedöver höger skuldra axel
ser ån ser bäcken
öppna hagar
minns barnstigarnas piratskepp
minns
minns

stenar
grus
knastrar
kom
kom

han sluter ömt käppen i hand
käppen sluter ömt om hans hand

husen
människoboningar passerar de
bokskogen med alla vackra blad
vitsippor
blåsippor
gullvivor
fåglar
ja
fåglarna

sluttningen når han
stiger över hårdvägen

det åldriga templet
nu endast grund kvar
möter honom
sånger ljuder ur stenar
nu
nu ser han sjön

endast slingerstigen med de rullande stenarna väntar honom
han minns hennes åldershand
sina gossesteg
hur de rörde
berörde
allt deras ögon steg in i
hur hon förtalte
livets sagor
molnens
allts

han passerar spåret
järnvägsspåret
de har slutat rulla nu
de svischar förbi i höghastighet

han passerar tallarna
dungen med tallar
når bänken
en stock
vilken de så ofta satt på
han ser hennes spår
hör henne tala vid sin sida
mormor
men mormor då

hur de springer ned in i vattnet
möter snoken vilken varje dag
samma stund
är ett svart streck med stolthuvud
han skrattar
i minnet av hur de
han och hon njöt
hur övriga rusade upp
skriandes orm
orm
han upplever hennes arm runt sig
hennes värme
hennes ögonljus
det var i en annan stund
han såg henne sakta sjunka samman
detta om detta sade hon inte ett ord
hon fyllde hans ögon med leendeljus
förtröstan tillit
till livet


käppen bär han
han bär käppen var gång de vandrar stigen
ned till sjön
stigen vilken lindas runt stenar kvistar samt smutrondröm
här
upplever han trädet vilket gav käppen

han är i en annan nu
längre
längre vida bort
här upplever käppen mannen
vilken lovade trädet det vilket var trädets vilja

viljeträdet hade sett mannen med hustru, maka vid sin sida
hade sett dem bära vatten ur sjöhänder
de bar ok med spann
spannen vaggade så vackert
visst hände det stundtals att tindrande droppar spilldes
så vackra
kärlekstårars lyckligrus

de bar vatten ur sjöhänder till huset där vi krönet av hårdvägen
vilken då ej var hård
vilken bar hästspann och oxdragare
till denna ö fick de
kommande ro
ro med å
ror

viljeträdet hade sett dem spara ljusstumpar
ansa vekar till ljusspridan
i glesnande ögon

hade sett dem samla barken ur markernas händer
livsbarken träden släppt vid åsynen av deras närhet
mannens hustru, maka plägade baka bröd av barken
plägade i kitteln
kittelelden koka gröt av barkspånen

barn hade nedstigit till dem
mannen samt mannens hustru, maka steg välvilligt in i föräldrarskapet
fyllda av djupglädje inför barnasjälarnas val av dem

barnen fyllde stugan

omvarat ylade kyla runt dem
ändå
stod skimret auraskimret runt boplatsen

trädet hörde deras hunger
upplevde frostens insteg
vindar blåste bark till boplatsen
jordfolken lärde mannen samt hustrumakan hans
att bereda barken
nu vävdes
sömmades kläder
vinterkläder av bark av gräs

viljeträdet upplevde frostens insteg i de spruckna rutorna
jordfolken tätade med torv i nätternas tysta stjärnklara
vari boplatsen rodnade i sömnkinders skönhet

viljeträdet såg mannen vandra i markerna
ön blomstrade
mannen matade fåglar matade rådjur matade vilt
vildblomstren fröjdades
viljeträdet såg kvinnan omfamna maken hennes
var han än befann sig
såg henne tillreda hemtrevnad
såg barnen tumla i sol
i vind i regn i snö i tö
i månvindens drömskogar
såg barnen i elemntdanser
såg föräldrarnas
mjuka vingrörelser

mycket ägde de ej ändå mycket
utan att äga

nu sitter han
mannen med käppen
han minns
örnen vilken landade i hans hand
minns den skarpa genomborrande blicken
än fyller örnorden honom
han är i dem

åter ser han snoken följa sjöns strömmar

isen lägger sig råmande
över fjärden
fiskaren hans gamle förtrogne vän
anländer
så sitter de vakande
vid vaken inväntar fjällens
fiskarnas ankomst
deras ansikten är frid
är rimfrostskönhet

allt detta
alltmer sköljer genom honom
genom käppens stämma

viljeträdet
lägger sig ned
till ljusvärman
till barnen
vilka lever i den skimrande boplatsens
omkrets