Ljuset återvänder men kylan klamrar sig kvar. Mörkret blir så mer påtagligt i dessa skiften. Där solen är en grå stjärna gömd någonstans bakom blyertshorisonten.


Vad dränerar och urholkar till ett skrumpnande skal. Med nästa steg förtöjt i tvivel, stapplas det fram på stelnade ben. Fast dagarna blir längre känns nätterna knappast kortare.


Jag föreställer mig att självspillan går som frekventast genom folksjälen under denna korta men ändlösa månad. Åtminstone hos de som fortfarande orkar åstadkomma någonting.