Jag bara satt där. Som ett fån. Mina ögon såg hans leende i ögonvrån. Skulle han någonsin se mig igen? Efter det som hände, verkar allt...hopplöst? Är det rätt ord ens? Jag kan inte svara på vad som händer eller vad som hände. Mina tankar svävar likt vindarna i Sahara öknen. Kaffekoppen står framför mig och kallnar. Jag drar fingret runt om den vitbelagda porslins kanten. Torkar en stillsam tår från min ögonvrå. Tar ett djupt andetag, sluter ögonen och vill bara bort. Då känner jag det, handen på axel, tonen i örat, som säger; Allt kommer bli bra, du är stark, du klarar detta. Jag vänder mig om för att se, men det är ingen där. Var det han? Eller ett spöket. Eller var det Hans spöke. Jag låter mig tro att det var en illusion, sånt de pratar om på Tv.
Jag drar ner min tillhörigheter i min gamla läder handväska, från myrorna. Den trasiga Iphone skärmen slår mot dem rostiga nycklarna, till den ännu rostigare gamla Volvon. Reser mig upp med ihop sjukna axlar, suckar djupt, rycker på axlarna och drar åt halsduken. Den mamma skickade ner i julklapp i julas. Det är dags att gå. Mot nya destinationer, oupptäckta platser och ännu djupare depressioner.
- Hur är det fatt, madam?
Ett lite barn. Med djupt blå ögon, så vänlig blick. Vad är det här? Varför pratar hon med mig. Hon som inte sätt allt det hemska i världen än. Ovetande om hur många väggar man måste gå emot innan man kan nå sina drömmar. Eller hur många stopp och nej man får på vägen, av andra människor. Det där leendet som tyder på att hon inte vet, det är så djupt och vackert men ändå så sårbart. Ögon som aldrig fått känna det blanka som blir när tårarna forsar. Så liten, så svag, men ändå det starkaste på jordens yta. En sådan vänlig själ.
- Jadu, lilla vän. Det ska jag säga dig, att om du slipper veta det så förblir du så lycklig som dina ögon talar för att du är.
- Är du ledsen, madam?
- Ja, jag är mycket ledsen.
- Varför då? Har någon varit elak emot dig?
- Nej, nej, det kallas sorg mitt hjärta.
- Har någon dött? Min mormor säger att när någon dör så knackar sorgen på för ett tag.
- Hon verkar vänlig, din mormor. Nej det är ingen som lämnat mig för att fara till himlen. Snarare för att vara med någon annan.
- Har du förlorat din pojkvän, madam?
- Ja, tyvärr lilla flickebarn.
- Min pappa var också ledsen när mamma lämnade oss för farbror Kalles, kusin. Men då pratade han med en doktor, som sa att det fanns fler fiskar i havet. Att man inte skulle vara ledsen utan att man skulle se vad man hade kvar.
- Det var en mycket smart doktor, om jag ändå hade haft något kvar.
- Det har du. Du har din värdighet, madam. Den kan ingen ta ifrån dig.
- Tack, min vän. Du kommer växa upp till en mycket klok dam.
- Det säger min moster också.
Med ett leende och en djup blick av lycka, vänder flickebarnet ryggen och skuttar där ifrån. Hon lämnar ett hopp efter sig. Ett hopp som får mig att le. För första gången på flera kvartal och år. Tacksamheten ligger och vilar i mina händer. Mina fötter följer henne. Min blick ser hennes svajande blonda lockar. Jag suckar och blundar en sekund.
Där kom kraschen, skriken, blodet sen tårarna. Det var över. Flickans liv var över. Hon låg där under bilen och var orörlig. Jag hade nu slagit upp ögonen. Jag hann inte stoppa henne från att springa över vägen. Nu var det för sent, hon var nu en ängel. Men lika bra är väl det, så hon slipper bemöta livets alla motstånd.