Nu har jag gått min linje
och svalt min sista dos;
ett söndrat inre
har spelat ut sin blues.
Så lyder visst det hela
och följer jag min tråd
så kommer jag att spela
detsamma på ackord.

Nu har jag skrivit detta
i hundra dar och mer;
vad jag valt att berätta
är det som ingen ser:
Mitt inres slagna viljor
är kanske ingen sak,
men allt är nu i spillror
och jag ett strandat vrak.

Så här får du en sång
jag skriver om och om.
I sanning är det här
ännu en oskriven sång.
Ännu en oskriven sång.

Nu kan jag inte styra
så fråga inte vart.
Jag sitter med min fyra
där ljuset brinner svart.
För andra ljusa rader
jag tar min dos, mitt gift.
Men vänder vi på bladen
står allt med samma skrift.

Och här får du en sång
jag skriver om och om.
I sanning vad du får -
ännu en oskriven sång.
Ännu en oskriven sång.

Så har jag vilse vandrat
och nåt en yttre gräns.
Nu är jag vänd från andra
och det är svårt, det känns
som allting kring mig brinner
och allting svärtar mer och mer.
Ett ljus jag aldrig finner
för mörker allt jag ser.

Så här är ännu en sång
jag spelar om och om.
I sanning vad du hör
ännu en oskriven sång.
Ännu en oskriven sång.