Värkarbetet har börjat och inte finns det någon återvändo. Jag vet det. Lämna det trånga, varma, trygga.
Trygga.
Ut till det ljusa öppna.
Öppna.

Och inte vet jag om jag är redo men det är väl kanske inte ens viktigt?
Framåt är enda vägen.
Något annat står jag inte ut med.
Och egentligen inte det heller.
Känns det som, här i livmoderns trånga varma.