Min blick ser ur igenom fönstret, där
den tappar fäste i allt mörkt den tillber.
I flackandet i jakt på fästpunkt avger
min själ ett nödrop mot en högre sfär.

I tystnaden som följer och som tär
på hoppet, anas så en röst som uppger
de ord som har glömts bort, men plötsligt omger
min kropp och knivskarpt genom sinnet skär.

"I vad för något ska man lägga all sin
betvungna trygghet, om man aldrig nånsin
vill helt förstå att livet är ett lån?

Man kommer alltid famla efter rök
och dimmor, glöd som gamla drömmar slök,
om inte friden kommer inifrån."