det är en väntan i morgonen
på solen de lovat

jag planerar
efter den

tänker på saker som hänt
men fäster ingen kraft bakom tanken

vet det var det som var


jag är inte ledsen
blir sällan ledsen

mitt inre känner för dig
människan

som en eld
en glöd

det viktiga i livet


att applicera medkänslan på min egen uppenbarelse
mitt eget

där finns en avsikt att dela med dig
allt jag har

inte för min skull
utan för din

allas




det kan låta högtravande
men så är det

jag bryr mig mindre om petitesser
gråter sällan

nära jag gråter gråter min själ
jag själv vet inte alltid

det är något jag själv inte styr


så kan jag undra och fundera över sorgen
när de dog

sådär oväntat
som obegripligt

men ändå som det mest naturliga
i livet


döden tycks beröra mig
eller är det livet?

när det väl händer är jag en gråtande varelse
som inte tänker

jag ställer mig frågande inför
gruppens tillskansade leenden

under begravningsvakan


själv vill jag gå
uti i naturen

gråta för träd, gräs och blommor blå

dela detta med världen

ensam