Well, here goes. Under hela min uppväxt fick jag höra vilken fantastisk människa jag är, att jag skulle bli en grym förebild för kommande generation, att jag skulle bli en riktigt man. Där ibland började väl dom flesta barnen ta åt sig, bestämma vilken av alla deras drömmar de skulle följa och planera sin ljusa framtid. Skillnaden med mig, är att jag aldrig hade någon dröm. Varje gång jag fick höra hur fantastisk jag är, så rynkade jag på näsan, log lite smått blygsamt och kollade bort, men jag tog aldrig åt mig. Jag har aldrig sett mig själv som en förebild, och lär aldrig göra det heller. Och chansen att jag någonsin kommer att bli en riktig man, är ytterst liten.

När jag kollar tillbaka på mitt liv, så har jag inte gjort något jag kan vara stolt över. Jag har inte påverkat världen, jag har inte lärt mig av tidigare misstag, jag har varken utbildning eller jobb, och jag bor fortfarande hemma. De flesta jag känner, har tagit sig i kragen och gått vidare med sina liv. Jag va bara nyligen förbi hos min bästa vän som bor i Oskarshamn, den killen hade det så sjukt svårt med sitt liv. Men han tog sig i kragen, torkade bort tårarna och började på sin Framitd.. Nu har han allt det jag någonsin strävat efter, och lite till. Men jag, jag sitter i samma sits som jag någonsin gjort. Jag har fortfarande inga drömmar. Jag har inte växt upp, tagit tag i mitt liv eller ens satt på mig byxor för de stora pojkarna. istället sitter jag här, och ''whinar'' om mina problem, när folk som har deras framtid framför sig sitter och tycker att jag är patetisk. Men det kan jag leva med, till och med skratta åt ibland. Ibland önskar jag dock att jag kunde skratta lite oftare, men oftast slutar det i tårar istället.

Folk brukade tro att jag va stark, självständig och trygg i sig själv och i min förmåga att ta mig vidare, men oj så fel dom hade. För att vara ärlig, så är jag nog en av de svagaste människorna som någonsin existerat. Jag gråter oftare än vad jag ler, jag tar alltid åt mig, och jag tar mig aldrig ur de knipor jag försätter mig i. Och när jag ser hur lyckliga alla i min närvaro är: barnen som ler, barndomsvännerna som gått vidare och hur all den samlevnad jag levt i har utvecklats, så blir jag bara mer och mer sårad. Inte för att dom är lyckliga, utan för att jag inte kan ta livet med en nypa salt som dom gör. Att jag inte kan rycka upp mig själv och ta tag i saker som betyder något. Jag krossar mitt egna självförtroende bara genom att vakna upp på morgonen och ta dagsljusets första andetag, fram till den punkt då jag lägger mig ner i sängen.

Varför då all denna smärta? well, antagligen är det för att jag är den enda som står ivägen för min egen lycka. Så brukar det ju vara, och så kommer det nog fortsätta. Jag vill inte tillåta mig själv att vara lycklig, jag skulle nog inte ens trivas med tanken för att vara helt ärlig. Jag brukar ofta fundera på anledningen till varför, men det finns nog fler än en, Väldigt många fler. Jag vet en iallafall, Jag skulle möjligtvis behöva byta miljö, komma ifrån min vardag och byta ut alla de dagar jag levt, om möjligen några fler. Jag skulle behöva lämna min barndom, mina få vackra minnen, och möjligen de bästa vännerna en person kan önska sig. Jag har några väldigt speciella, som har hjälpt mig att leva dag in och dag ut. Varenda gång jag funderat på hur livet skulle fortsätta om jag vore död, så slutar det upp med att någon av dom drar mig tillbaka till verkligheten. Jag har nog aldrig ens tänkt tanken att dom inte vill att jag ska försvinna, fram tills idag. Och tyvärr, så förlorade jag en av mina bästa vänner just på grund utav dessa tankebanor. Jag trodde att hon sket i mig fullständigt, att det inte spelade någon roll om jag bara försvann, varken från livet eller från den plats jag lever. Och till slut, gjorde det att hon inte behövde mig i sitt liv längre. Jag började tro att Det inte handlade om att hon behövde mig eller ej, att det inte spelade någon roll.

Men efter ett tag, så började jag se allt på ett helt annat sätt. Jag kom på, att det handlade inte om att jag inte hade något värde i hennes liv längre, eller att hon inte ville va min vän. Det handlar nog mer om, att hon är rädd att jag ska lämna henne, att jag bara packar mina väskor och drar. Och tanken har slagit mig en miljon gånger, men mitt hjärta sätter alltid stopp för det. För jag inser att jag inte kan rymma längre, jag kan inte bara lämna allt bakom mig. Jag skulle lämna alldeles för många dyrbara minnen jag sparat, och fler som jag kommer få. Så jag ska sluta gråta, ta tag i mitt liv, och komma tillbaka starkare än någonsin. Och den dagen, vem vet, kanske hon vill bli min vän då. Jag kan ju alltid drömma om det iallafall. Vem vet, kanske är det min tur att bli lycklig nu.

Roger & Out