Det hade inte alls varit svårt att rigga mordredskapet. Han hade bara hakat av kökslampan från den robusta kroken och ställt den gamla HP-lampan borta vid frysen. Han hade aldrig gillat den, tänkte han, men det spelade ju mindre roll nu.

Han drog fram den lilla vita pallen med ljusbeige sidenöverdrag från hallen, klev upp och hakade fast den vita el-sladden i kroken, samt gjorde fast knuten. Trädde in huvudet i snaran och knöt till så att sladden löpte tätt runt halsen, med knuten precis bakom örat. Han hade läst någonstans att en lyckad avrättning krävde knuten bakom örat. Blev sen stående alldeles stilla. Det slog honom hur annorlunda allt såg ut i rummet bara man kom upp en halvmeter. Det gick ett stråk av igenkänning, han mindes den där filmen om Döda poeters sällskap.
Han skulle aldrig få upp knuten med händerna när han väl sparkat undan pallen. Någon hopbindning av händerna behövdes därför inte. Han skulle hänga där en stund och även om några klösande fingrar skulle leta sig innanför sladden, så skulle det bara vara en fråga om någon minut innan han skulle strypas av bristen på luft.

Han gick igenom de olika stegen. Inget var lämnat till slumpen. Bilen var parkerad, avgiften betald. På jobbet trodde de att han var på kundbesök och han hade även ringt Lisbet för att ta reda på att hon inte skulle få för sig att åka hem under lunchen för nåt ärendes skull.
Han kände sig varm, det var ju alltid varmare uppe vid taket. Såg nedför sin kropp, den ljusa skjortan med våffelmönster han fått i present av sin dotter och de något mörkare byxorna med skarpa pressveck. Det var i alla fall bra att han var välklädd när de hittade honom. Mellan benen såg han ovansidan av pallen och sina fötter. Skulle han ta på sig skorna, eller fick de hitta honom i strumplästen? Det fick ju inte lukta fotsvett, det var ju rätt äckligt i så fall. Nej det fick bli skor. Han gick ner från pallen, rotade runt lite i garderoben ute i hallen och återvände sedan med ett par mörkbruna spetsiga inneskor, som han snörde på sig.

Köksklockan slog och han stod klar igen. Svetten bröt fram i pannan. Han blev lite yr. Munnen kändes som läskpapper och han var törstig. Det kunde kvitta, tänkte han och strök svetten ur pannan med baksidan av handen. En snabb blick nedåt mot fötterna igen. Skulle han sparka omkull pallen med höger eller vänster fot? Han var ju i alla fall vänsterhänt, vänsterfotad och hade bäst kroppskontroll med vänstra sidan. Det fick bli vänster fot, en liten kick med tån under kanten på pallen, så skulle han dingla där, utan återvändo. Pulsen hade stigit nu och hjärtat slog tungt i bröstet.
En våg av illamående vällde upp genom magen, halsen och fick honom nästan att kippa efter luft. Om han blev hängande här fanns det viss risk för att det autonoma nervsystemet skulle tappa taget om muskler som höll tillbaka urin och avföring. Fy fan, tänkte han. Om jag skiter och pissar ner mig. Hänger här död, med skit längs benen och urinstank i hela lägenheten. Och sen tyget, det där ljusa tyget. Det är ju av siden och kan ju bli förstört. Det är ju ändå Lisbet som har sytt överdraget på den där ABF-kursen. Ryck upp dig, tänkte han. Fega inte ur nu. Du har ju bestämt dig. Spelar väl ingen roll hur det blir efteråt. Du är ju ändå inte här då. Han fnittrade till lite nervöst, men kunde inte riktigt släppa tanken på hur äckligt det kunde bli. Och vad Lisbet skulle tycka.
Han krånglade sig ur snaran och klev ner på golvet. Sen blev han sittande på toaletten i mer än en kvart. Kissa gick väl an. Men det stora. Efter att ha plöjt trettio sidor i Clas Olssons katalog, fick han i alla fall ur sig en liten kringla och kunde med ett nöjt leende återvända till själva avrättningsplatsen. Så stod han färdig på pallen igen.

Han tog ett tiotal djupa andetag, började nästan hyperventilera och känna sig groggy. Måste göra det här nu, inte dra ut på det, tänkte han. Foten började röra sig ut mot pallens kant. Han följde den skräckslaget med blicken, som om foten hade ett eget liv, ett han själv inte kunde styra. Sladden stramade över halsen och han kände den begynnande strypkänslan, och försökte intala sig att det inte alls var någon fara och försökte styra tankarna in på helt andra saker.
Tungan kändes stel och svullen i munnen. Han kom ihåg någon bild han hade sett i en tidning på hur tungan sväller upp, blir blå och hänger ut på dem som hänger sig. Äckligt otäckt men inget att göra åt. Hur blir det när de tar ned mig, tänkte han. Blir det Lisbet som kommer först hem. Som blir stående på tröskeln till köket och bara stirrar? Skrika eller gråta? Eller bara bli förbannad? Tänk om han ändå kunde få vara med och se hur de skulle reagera. Han såg inför sitt inre hur hon och någon vitklädd, kanske rättsläkaren, så heter det väl när det gäller dödsfall i hemmet, skar av sladden och försiktigt lade ner honom på sängen. Tankarna började redan virvla iväg till begravningen, han såg sig som en osynlig betraktare som lite från ovan registrerade alla gäster, hur de verkade ta det hela, vilka som verkade ärligt sorgsna och ledsna och vilka som verkade till och med mer än samlade, kanske rent av där endast för att få tillgång till småkakorna till kaffet.

Plötsligt fylldes han av en våg av ensamhet inför det stora avgörandet. Samtidigt fylldes han av en högtidlig frid, som ett sanningens ögonblick och räkenskap över ett liv som var på väg att släckas ut. Så många drömmar, tankar, möjligheter som inte hade blivit av. Och som nu inte heller skulle få någon fortsättning. En isande tystnad låg över rummet, precis som om allt stod stilla och höll andan. Det enda som hördes var hans raspande, väsande andetag. En blick på klockan. Halv sex sånär som på en sådär fyrtio framglidande sekunder. Han bestämde sig för prick halv sex och följde sekundvisarens färd runt urtavlan. Den sista färden. Så många varv den där klockan gått tidigare, men plötsligt framstod de som ett ingenting jämfört med just det här varvet.
Han koncentrerade sig och svetten droppade ner i ögonen. Han andades tyngre och var helt fokuserad på urtavlan. Innesluten i sig själv. Räknade ner. Femton, tio, fem, nu ...

Såg det alldeles tydligt hända. Hur allt skulle bli.

Han flyttade vänster fot, puttade skons spets under kanten och kickade till. Precis då tog det i ytterdörren och en nyckel stacks i låset.

Han kände pallen svänga undan och välta över ända, mera hörde än såg hur den lade sig på sidan och rullade in under bordet. Hans kropp dråsade neråt, el-sladden spändes, och knuten hamnade exakt under vänster öra.
Han hade mätt ut avståndet precis. Med ett ryck stannade kroppen sitt fall och han hängde med tåspetsarna tre decimeter över golvet. Det ryckte i kroppen som i spasmer, armarna fäktade och hans ena hand började klösa innanför halslinningen för att lätta trycket. Ögonen stod rätt ut, skräckslagna som undrande han vad han egentligen gett sig in på och ur strupen kom ett rosslande läte. Han verkade försöka hushålla på den lilla restluft som fanns kvar i lungorna från det sista andetaget. Ansiktet skiftade från högrött till mörkare blårött nu och alla hans rynkor i ansiktet verkade som bortblåsta på grund av den utspända huden. Ögonvitorna vändes uppåt, medan rörelserna började stilla sig. Nu var det bara smärre ryckningar i benen, små ristningar och oregelbundna darrningar.

Lisbet stod på tröskeln till köket, munnen gapade och hon trodde knappt sina ögon.
Handväskan hade hon tappat rätt i golvet och hon rusade fram mot sin man och ställde sig på knä vid hans fötter. Hon började snyftande att försöka staga upp hans vajande kropp genom att trycka på underifrån. Han hade redan förlorat medvetandet och blivit alldeles slapp i kroppen. För var gång hon försökte lyfta honom för att avlasta sladdens tryck mot halsen, så var det som att lyfta 90 kilo löst undanglidande gummi, som hela tiden rörde sig i någon annan riktning än hon ville. Hon började gråta, kände att krafterna började tryta. Hjärtat slog som en hammare och hon flåsade okontrollerat, men vågade inte släppa trots att hon insåg att det här inte ledde nånvart.
Sakta, sakta sjönk hon ner på golvet till liggande ställning, med huvudet alldeles intill hans fötter. Såg de där bruna promenadskornas undersidor, repade och nötta, skor hon aldrig hade gillat. En kort vridning på huvudet och hon såg upp mot hans ben, perfekta pressveck och så skjortan, midsommarskjortan han ju hade fått bara för någon månad sedan. Huvudet lutade lite framåt och hon kunde se hans ansiktsdrag, nu utslätade, i vila och utan ångest eller rädsla. Det slog henne att det var första gången på månader hon hade sett hans ansikte så rofyllt.
Hon kröp ihop alldeles intill honom, nästan som i fosterställning och började gråta.

Han stod fortfarande kvar på pallen. Ja, nåt så där dramatiskt kunde det gärna få bli. Med Lisbet storgråtande och fylld av saknad. Bara han inte började pissa på henne. Det skulle hon inte förlåta honom för. Han tog ett djupt andetag. Kollade klockan på väggen. Räknade in. Nu ...

Och han flyttade vänster fot, puttade skon under kanten på pallen och kickade till, precis då det tog i ytterdörren och en nyckel stacks i låset.
Han kände pallen svänga undan och välta över ända, mera hörde än såg hur den med en smäll lade sig på sidan. Hans kropp dråsade nedåt, el-sladden spändes och knuten hamnade exakt under vänster öra.

Takkroken lossnade i ett moln av puts och han blev stående på golvet med sladden runt halsen, med vitfärgat hår och ögonbryn samt en takkrok som dinglade fram och tillbaka runt midjan.
Lisbet stod på tröskeln till köket, munnen gapade och hon trodde knappt sina ögon. Men nu stod hon där på riktigt och inte bara i hans fantasivärld.
Vad fan håller du på med, frågade hon.
Byter glödlampa, pep han.
Jamen gör det då, och se till att röja upp i den här röran. Jag är trött och går och läser en stund, fortsatte hon och gick med långsamma steg mot soffan med morrontidningen under armen.
Jävla jävla skit, tänkte han. Det här var ju idiotsäkert. Och det var inte första gången nu som det bara sket sig. Pulsen började åter avta till mer normal nivå. Ansiktet var inte längre högrött och han viftade med en kökshandduk över håret för att få bort putsen.
Han lossade sladden runt halsen, kastade bort den i hörnet vid lampan och sjönk sen ned vid köksbordet och slöt ögonen.

Han var ingen vidare självmördare, det ville sig inte riktigt oavsett vad han hittade på. Det här var sjätte försöket, lika misslyckat.

När han satte i sig de där två burkarna sömntabletter i vintras hände ju inget annat än att han först blev lite skönt dåsig, sen spelade musik och låg och softade på soffan. Han vaknade upp tre dagar senare och kände sig rätt pigg och utvilad, men blev på dåligt humör när han upptäckte lappen på hallspegeln.
Är på stan. Städa!

Och det där med bergväggen i maj var ju inte så muntert heller. Med 120 km fart hade han kört av motorvägen vid Rönninge, när han fick syn på en riktigt stabil, hög och hård bergknalle, riktigt platt och som gjord för att mosa en sketen liten Peugeot mot. Bilen veckade ihop sig som papper, det gnisslade och låg delar över hela området, men sex krockkuddar blåste upp sig och bältesstramarna antändes med nån liten krutladdning. Det enda jobbiga var att åla sig ut genom bakrutan. Lite andfådd blev han och så fick han ju ett litet pyttemärke vid nyckelbenet. Han kände inte av det annat än när han spelade tennis med Olle på tisdagar.

Den tredje gången efter midsommar tänkte han att det fick bli lite mer definitivt, lite drastiskt. Han trodde nog att 20 liter diesel skulle räcka för att åstadkomma en rejäl brasa, men även där blev det lite fel. När han väl hade kört ut bilen i skogen, parkerat under en tall och tagit en promenad upp till Galgbackens baksida, den där platån där han räknade med att få vara i fred, trodde han verkligen att allt skulle gå i lås.
Dieseln luktade skarpt och oljigt, han hällde en ring av vätskan runt sig och avslutade med att dränka in sina byxor, bröst och rygg. Av någon anledning lämnade han ansiktet, kunde inte riktigt förmå sig att hälla vätskan över huvudet. Så satt han där med darrande händer och fick trots fjorton försök inte fyr på den förbannade tändaren. Den rasslade och rasslade, men ingen låga. Han fick avbryta försöket och åka hem. Lisbet tyckte det luktade skunk, när han klev in i lägenheten och sa att han antingen fick börja duscha oftare eller flytta ut i garaget.

Det var oklart var han fick det här med Ålandsbåten ifrån. Han hade läst nånstans om alla som drullar i havet och som aldrig hittas. Oktober verkade vara perfekt, kallt som fan i vattnet, mörkt och dessutom oftast blåsigt. Det lär ju ta en kvart att bara vända båten, så han tyckte nog att oddsen var rätt goda. Men inte då. Han ställde sig längst bak vid flaggan på Cinderella, hoppade upp på den där rundade höga relingen och såg vattenmassorna under sig bubbla upp av propellerrörelserna. Det kändes tryggt att veta att all luft i vattnet skulle medföra att han nästan i fritt fall skulle sjunka tjugo meter genom vattnet och därefter, när luften bubblat färdigt över hans huvud, aldrig mer skulle komma upp till ytan. Rent teoretiskt är det ju så det fungerar. Nästan alltid. Det började bra, och han förlorade medvetandet redan vid nedslaget. Tyvärr vaknade han sen upp i en varm sjuksäng på Viking, som lagt ut från Skeppsbron fem minuter efter Cinderella.

Och så nu senast då, före hängningen. Det hade blivit en del trixande och fixande nere vid Plattan, men till sist hade han fått de varmaste rekommendationer att välja en kortpipig revolver, kaliber 22. Man hade försäkrat honom att den var en tillförlitlig vän oavsett om det gällde ett rån, avrättning eller bara ett simpelt självmord. Vapnet och 3 000 kr bästa-reapris-fatta-ru bytte ägare i ett skumt hörn invid Burger King och han kände sig riktigt lättad och upprymd när han traskade hem, med det tunga vapnet tryggt vilande i sin ficka.
Jo, det var just en jävla rea. Han tyckte redan när han matade in patronerna i kamrarna att det verkade lite trångt, man fick liksom trycka in patronerna. Nåväl, han satte sig bakom Konsumbutiken, i hörnet där de pressar papperslådor och hittade en rejäl kartong han kunde sitta på utan att riskera att drabbas av urinvägsinfektion. Så satte han sig i skräddarställning och tog av sig mössan. Han höll vapnet vinkelrätt mot tinningen, brände av tre skott som alla klickade innan han bytte hand och istället provade att sticka in pipan i munnen. Två skott till, små löjliga knäppningar av hanen bara, med noll resultat. Han tog ur vapnet ur munnen och sköt av det sista skottet. Det fungerade dock och perforerade en bananlåda som stod intill honom. Troligtvis passade inte ammunitionen riktigt, eller så var den sur. Han var helt blåst i alla fall.

Allt hade utvecklat sig till ett evighetsprojekt, som aldrig verkade kunna avslutas. De flesta metoderna var nu genomgångna och han kände ett behov av handfast ledning från någon som hade större erfarenhet på området. Han suckade, kände sig tyngd och misslyckad. Inte ens det klarade han av, att ta livet av sig.

Men skam den som ger sig.

En plan fick åter fäste i hans suicidstinna hjärna

@.