Det var verkligen en sokalaffär jag drog av förut, och den fungerade skrämmande väl. Skrämmande hur pass mycket uppmärksamhet man kan få så fort man utger sig för att vara en 16-årig tjej, allting älskas helt plötsligt - av alla.
Nåja, så gott som...

Statistiken talar lika rakt och tydligt som jag malar - förlåt, jag menar maler, på som få. Så hur pass avklädd är jag - klär du på mig ändå?

Välkommen till var det första jag fick höra och genast fanns det massor att göra, men inte störa, inte röra, inte föra... What ever.

Nu måste vi börja rusha här, skrek en person i bakgrunden - en manlig gestalt som menade de andra männen i rummet; tydligen är det en tävling på gång mellan kul som fan!




Återigen står vi där min vän och jag behöver sträcka på ryggen.
Ifall jag lägger in dig i alla fall så händer inte så mycket egentligen, jag menar tio kilo potatis får man alltid billigare än ett kilo. Det förstår ju vem som helst, eller?

Det är det som är kul, bland annat, men oj oj. Inte nog med att folk är relativt efterblivna i sig själva - de förväntar sig att andra ska vara det. Tack för kaffet.


Vad då, hur menar du?