det är nog nu
räcker
nu

nu
nog


tysta mig





grytor rundmagade
i skogen ångar


sejdandestämmor
manar svävarfolken
in i skogarnas vita

porlandepärlor
synes gnistra
måla stammarnas fröjdan

dessa drömmer pärlor
in i fingermoln





stämmaren
hörde ur vinden
urvinden

ett rop så svagt
bräckligt

toner svajande bräckliga



vari är sprickan i ditt bröst
vari har du vandrat



i tillit till
jag sjönk i deras ögon
ty glädje
det tillförde jag dem ej




stämmaren lade ömt
fingrarna runt rosenknoppen
betad i rostadbrunt

terra
terra di
sienna

hörde livet stiga
i det stjälken sakta
andas grön


hör rosen niga

ser fingrar sina
färgas i grön




kunde jag
drömma mig

in i liv

in i oceanens vågor

kunde
mina
ögon

vara lagunen vilken talar till dig
i nattbladens släckta
gryning

kunde jag
vara

drömma mig
in i
liv

skulle jag
fara med oceanens vågor
fjärran ur


hon fann orden skorra

av en landtunga
tvenne sargvingar

en leende
en
ja
vad

hon fann orden
raspa emot kinden

hon steg därefter in i
tystbladskronan


släcker
lanternaljusen