De mångfärgade tulpanerna

i hjärnans
veck ännu. Influgna likt fåglars
pricksäkra känsla för plats

I det rum som är barndom

där hålls en stumhet fången


En pil har lagts
på fönstrets karm. Ett offer
från min fader.



Synlig vilar den i patriarkens
former
Där kuddar
byggde kojor världar lektes

Trettiofem år senare

en länk var ändrad i en kedja
den vars led gick genom
släkters täta skog

det var ett faktum större en
Nobelpris att buga åt min
spegelbild i rum

Där under sker har forsar stillnat
Då har redan undrets verkan
lagts i kil

just i det utrymme vi dallrat i

slagits för


det låg nu över. Jag var en stråhatt


en tjugoårig kvinna utan ledvärk
vars händers flyktighet


svävade