Ikväll är hudens porer vidöppna, reser

sig mot himlen. Hon är lika lite kär som 

hon innan var det. Ett filter emellan. 

Hon tog reda på fakta. Planerade återgången. 
Tillät inte förvandlingen . Vem han var hade 

hon ju ingen aning om där mitt i skogens 

dofter med de djupt glittrande bäckarna. 

Tänk om hon hade tillåtit sig. Som om varje 

vrå av bankens lokaler var en plats för parning. 

Han var bankman och hon en inhyrd växt man 

ställde i ett hörn. Den skulle förbättra syret men 

ingen skulle tillmäta den någon betydelse i egenskap

av att lära ut något. Inverka på verksamhetens grund. 

Hon var långt ifrån dum och den farliga skärpan skulle 

bidra till särandet. Hon var i vissa lägen så förbannat lik

honom att hon undrade om själva essensen just handlade 

om det. Igenkänningen. Hon tyckte inte om honom 

riktigt och hon måste motvilligt medge att hon inte ens 

längre tyckte om sig själv. Klart jag älskar mig försvarade 

sig tvillingen och du är en god människa just så som bankens 

chef sagt henne under eftermiddagens möte. 

Fanns det en vettigare grund att utgå från nu. 

Vissa dagar vill hon mer än vara människa. Rakt in 

i evigheten önskar hon smälta ihop med densamme. 
Odefinierad stå inför undret spritt språngande naken 

och utelämnad. Det ville de i öppningens oförställdhet. 
könlöst förbundna vid könets bultande längtan. 

vi jobbar på bank sade rösten då. Vi jobbar jobbar och 

vi arbetar här. På denna bank finns kollegor och så vi 

då. Bankmannen och växten. Mitt jag. Min roll.