Hon var hans livs största kärlek. Aldrig hade saknaden varit större än nu och han var alldeles förkrossad. Och ändå inte. För nu visste han hur han skulle gå till väga. Hon låg död på hyvelbänken i källaren. Frida fanns inte längre. Hon var reducerad till en själlös kropp, kanske 21 gram lättare men fullt lika död. Håret låg som en gloria runt hennes huvud, en ängels hår. Allt det där blonda som så ofta hade yrt som en kaskad över honom varje gång hon hade suttit över honom och knullat på det där otyglat passionerade sättet bara hon kunde.

Ja, du är mitt allt. Du kan inte bara lämna mig. Det skulle jag aldrig klara av. Älskade du. Döden är ju bara tillfällig ändå. Det visste man redan på den gamla tiden. Har vi glömt allt sånt? Vad sa du? Nej, nej, jag har tänkt på allt. Man kommer åter där man begravs, det är så det fungerar. Det är ju därför alla pyramiderna byggdes, vet du väl? Och du ska återfödas här, ingen annanstans än hos mig. Jag känner mig oövervinnelig just nu. Vi ska klara det här. Tillsammans som vanligt. Vadå tänk om? Det finns inget sånt alternativ, lita på mig. Jag vet.

Han böjde sig ned över ansiktet och såg pupillen under ögonlocket, det där grönblåa som nu hade mist sin skärpa. Det tycktes bara stirra ut i evigheten med brusten blick. Han rörde med sitt pekfinger vid hennes hårfäste, gled nedåt över näsryggen och till de blåaktiga fylliga läpparna, de där som hade kysst med en sån frenesi och kärlek att han hade tappat andan. Alldeles där bakom fanns den där tungan som hade slickat och roterat som ett mjukt, halkigt skönt litet djur över hans sträva, men även över hans kön. Han skakade uppgivet på huvudet och kvävde en snyftning. För en stund återkallade han hennes pärlande skratt, det där busiga, uppkäftiga och varma. Det slog honom vilka vita starka tänder hon hade.

Ont? Nej då, du kommer inte att känna någonting, jag lovar. Och du vet ju att jag är försiktig, så försiktig. Du är ju död nu. Då känner man ingenting. Tänk på nåt skönt bara, res någonstans eller spring ut i en sommarhage, plocka ängsblommor eller sitt bara ned och doppa fötterna i en porlande bäck. Du bestämmer, välj något bara. Efter sjuttio dagar är det över. Allt blir som vanligt igen.
Han tog hennes vänstra hand i sin, kände kylan mot sin varma. Under de välmanikyrerade naglarna låg en blåton, kylans tydliga färg. Den gick igen i den blåbleka alabasterton som huden hade antagit, dödens signum. Det var ju just den huden som hade värmt honom, smekt honom, tryckt sig mot honom, förenats med honom. Det kunde inte bara få ta slut, hon kunde inte bara brännas upp i någon stekhet ugn eller sänkas ned i en kall jordkällare där endast mörker och maskar kunde trivas. Det var ett ovärdigt slut. Han hade bestämt sig för att hämta kraft och inspiration från hur man gjorde förr.
I rummet fanns all utrustning han behövde. Det hade tagit två dagar att förstå tillvägagångssättet och skaffa material, men han hade varit beredd redan när slutet började närma sig. Nu skulle det ske.
På bordet vid sidan om hyvelbänken fanns skålar i rostfritt och en uppsättning verktyg. Den bok han hade skaffat sig var försedd med ett rikt bildmaterial. Trots att han var ovan vid hanteringen skulle han klara av det här. Han var beredd att göra allt för att ha Frida vid sin sida. Han hade suttit vid hennes säng och vakat natten då hon dog. Plötsligt hade hon rest sig i sängen, med skakande händer gripit tag i hans skjorta, frustat och stirrat på honom med skrämd blick. Sedan bara sjunkit ihop i sängen, dragit några fladdrande andetag och så kom inget mera.

Han väntade fem minuter för att bli helt säker. Sedan tog han den lilla skalpellen och snittade upp pulsådern vid låret för att tömma ut hennes blod i en hink under sängen. Det rann fort i början men blev sedan endast en smal rännil av liv som rann ur henne. Fyra liter, allt som behövs för att hålla igång ett liv. Han tog lite på fingret medan det rann och förde till sina läppar, det smakade sötaktigt med en mineralton, och var lite klibbigt i munnen. 

I boken han lånat på bibliotekets medicinhistoriska avdelning stod att det enklaste sättet att få ut hjärnan var att dra ut den i bitar genom näsan. Han ville ju inte förstöra något av hennes yttre, ville ju bevara hennes yta precis som den var. Han använde en lång tång med vassa kanter, inte olik en förlossningstång. Tången gled in under pannbenet och han blev förvånad hur lätt det gick. Han grep om en bit och drog den ut genom näsborren, som vidgades avsevärt när den första klumpen drogs genom hålet. Han tittade på den grå massan, så obetydlig men ändå så värdefull. Han lade materialet i en av skålarna och arbetade sedan under två timmar innan han bedömde att det nu var tomt innanför Fridas kranium.

Så ja, det gick ju bra. De här klumparna behöver du inte mera. Du kommer åter med en alldeles ny sedan, men som innehåller allt det du hade med dig i den förra. Det kommer nog att kännas bara som en uppgradering av hårdminnet, inte konstigare än så. Du vänjer dig, vänta bara. Lite tid, lite tid bara.
Han stod böjd över skålen med de två söndertrasade hemisfärerna. Av någon anledning hade han lagt ut dem i skålen så de skulle påminna om två hjärnhalvor, trots att de bestod av ett tjugotal klumpar i varje hög. Han lutade sig nära de grå klumparna, såg ut som om han lyssnade på dem, lade örat alldeles intill, skrattade till lite och tryckte så sitt pekfinger mot sina läppar i en kyss och placerade sedan pekfingret högst upp på den ena högen. Han var svettig i pannan, torkade sig med ärmen och gned av händerna mot det vita plastskynket han hade på sig. Han såg ut som en karikatyr av slaktare, om det inte var för den makabra figur som låg på hans provisoriska slaktbänk.
Han vred upp korken på den röda termosen och spillde i lite kaffe i en mugg. Sedan sjönk han ned på stolen invid hyvelbänken och greppade en skinksmörgås.

Jag vilar mig lite Frida. Det är tungt det här. Det känns att du hjälper till så rörelserna blir de rätta. Men jag känner mig lite nervös inför fortsättningen. Det känns lite integritetskränkande att göra det på just det här sättet, men jag har inget val. Det skulle inte vara du om du låg här sedan med ett tre decimeter stort buksnitt. Jag läste att den här andra metoden började användas för att den var "billigare". Undrar hur de menade då? För mig är det viktigaste att inte göra någon skada, få bevara dig precis som du var. Rasten var tydligen slut nu.

Han reste sig och gick fram till handfatet för att skölja av sig. Länge stod han och betraktade sitt ansikte i spegeln ovanför handfatet medan vattnet fick bli riktigt kallt. Sedan sköljde han ansiktet och nacken innan han torkade sig på en handduk. Han suckade tungt, vände sig om och gick tillbaka till liket.
Nu gäller det Frida. Du får inte ta illa upp nu, men nu sätter jag igång. Hur långt? Nej, jag vet inte, det känns väl. Jag hoppas det går lika lätt som med hjärnan, men vi får se.
Från bänken tog han upp ett peangliknande föremål, ett verktyg som han kunde knipsa fast och dra med. I andra handen höll han ett sågliknande blad med skaft. Det gick lätt att gå in genom anus. Han sågade sig igenom tjocktarmen så peangen fick fäste. Sedan drog han utåt, fick ta i rejält. Först tog han ut inälvorna, som rann ut lätt när han drog. Han lade dem i en hink. Sedan blev det lite krångligare med de inre organen, som fick delas i mindre bitar för att kunna tas ut. Hjärtat lämnade han kvar. I boken hade man varit noga med att "själens boning" skulle lämnas kvar inuti kroppen, för att säkerställa en lyckad återkomst. Han hade inga kanopiska kärl, men trädgårdshinkarna fick duga. Han kopplade trädgårdsslangen till kranen borta vid handfatet och förde in slangen via hennes anus innan han satte på vattnet. Han sköljde hennes innandöme rent från rester och såg nöjd ut då det vatten som sprutades in och sen kom ut genom munnen, åter var rent.

Sjuttio dagar. Nej, jag väntar inte så länge. Vi gör det nu på en gång. Vi har ingen tid att förlora. Allt måste bli klart för återkomsten. Jag brinner av den, kan inte tänka på annat än den.
Efter tvätten gned han in kroppen med natronsalt. Tomrummen fylldes med linnetrasor, harts och väldoftande oljor. Han täckte ögon, öron och näsa med bivax. Sen sminkade han hennes ansikte. Lade på en mjuk ögonskugga, lite mascara vid ögonfransarna och lite puder och rouge för att få upp färgen i ansiktet och särskilt vid kindbenen. Han var ovan vid att lägga på nagellack, men blev efter några försök nöjd med sitt verk.
Såja Frida. Du har aldrig varit vackrare. Det är så här du ska komma tillbaka. När anden väcker dig igen. Jag kommer att vänta på dig. Du är den enda sanna kärleken. Nu återstod bara själva lindningen. Han hade köpt 100 meter linneväv. Först lindades fingrar och tår, sedan armar och ben och slutligen bålen. Balsameringen avslutades med att pensla den lindade kroppen med en gummilösning. Han tänkte inte förvara Frida i någon träkista eller sarkofag, det var så man gjorde förr. Han tänkte leva med henne, sova med henne och ha henne nära som förr ända tills hon kom åter. 

Det har blivit natt. Han vaknar plötsligt av ett obestämbart ljud i sovrummet. Det låter som ett lågt vinande läte och han blir plötsligt rädd där i mörket. Han tänder nattlampan vid nattduksbordet och ser sig omkring. Det är nu åter alldeles tyst i rummet. Han går upp och ställer sig vid fönstret, ser ut över trädgården. Det är alldeles stilla även utanför. En katt slinker förbi soptunnan nere hos grannen, annars vilar allt i total stillhet. Han huttrar till lite i nattkylan och återvänder till sängen, drar upp täcket och lägger sig på sidan, försöker koppla av. Det är då han ser det, som ett lätt fladder. Han tror sig se fel, gnuggar ögonen med baksidan av handen och kisar för att se bättre.
Frida, du rörde dig. Jag såg det. Eller ...? Är du på väg tillbaka. Jag har väntat så länge. Jag har ju pratat, hållit, smekt men nästan börjat ge upp hoppet. Snälla, hör du mig?
Han tänder lampan, lägger sig alldeles nära hennes bröst och stirrar mot det. Försöker se minsta antydan till rörelse, minsta möjlighet att livet kommit åter. En minut blir tio. Tio minuter blir en timme. Det börjar ljusna vid horisonten. Men ingen rörelse. Han vänder sig mot klockan på hans sida av sängen. Tio i fyra. Han suckar, drar upp täcket mot halsen och försöker andas långsamt och rogivande.

Min andning är lugn och skön. Min andning är lugn och skön. Min vänstra arm är tung. Min vänstra arm är tung. Min högra arm är tung. Min högra arm är tung. Mitt vänstra ben är tungt ...
Han muttrar fram sina ramsor, allt för att få glida ner i sömnens land ytterligare några timmar. Det frasar lätt om täcket bredvid honom. Han är medveten om det någonstans men orkar inte ens lyfta ögonen. Han ligger stilla, försöker hitta sömnen igen. Plötsligt blir han klarvaken. Något rör vid hans arm. Han öppnar sakta ögonen, sneglar åt höger. Hennes hand ligger ovanpå hans högra arm. Den rör sig sakta fram och åter.
Frida! Är det du? Är du tillbaka? Är du här hos mig? Hans röst är låg, men intensiv och längtansfull. Det går en minut, två minuter. Han är beredd att ge upp, tror att sinnena svek honom, när han hör den låga, dämpade rösten.
Ja. Hjälp mig härifrån, det är varmt och instängt. Svårt att andas. Han reser sig på knä i sängen, försöker hitta lindningens ändpunkt, snyftar till, börjar om, börjar så linda upp linnedukarna, varv på varv. De slingrar sig, vrider sig men åker obönhörligt av, sjok för sjok.
Han ser hennes bröst häva sig nu, ser att hennes färg är mjukt persikofärgad, att hon andas, han skyndar sig alltmera. Till slut är bålen bar och han ser hennes vackra kropp ligga alldeles framför honom som förr, ser bröstens fullmogna rundlar häva sig uppåt med sina styva bruna vårtgårdar, darrande och väntande. På livet och på honom. Armarna och benen frigörs och till sist slickar han bort bivaxet från hennes ögon, öron och mun. Han slickar runt läpparna, in i munnen och de möts i en svindlande het kyss. Hennes ljusa gyllene hår ligger åter som en gloria på kudden, hennes blick utstrålar naken rå kåthet och hon häver sin kropp uppåt för att möta hans. Han sjunker ned över henne, känner hennes armar glida över ryggen och han ryser, benen som saxas på ryggen och han känner hur den hårda lemmen glider på plats med en enda mjuk rörelse. Hon är så svällande blöt att det plaskar för varje drag. Han snyftar till, de rör sig med darrande rörelser och hittar åter hjärtats rytm, den de sökt och möts igen i en slingrande befriande återkomst. 

Brandmännen får hugga yxan genom dörren för att kunna ta sig in. Väl inne överfalls de av en vidrig stank. De följer doften till övervåningen där de hittar honom i sängen. Han slår mot dem, spottar, fräser och klöser, tänker inte släppa taget om sin älskade som nu legat i hans säng sedan en månad tillbaka. Han lägger sig över det ruttnande liket för att beskydda det, ser ömsom bedjande ömsom hatiskt på de tre brandmännen. En av brandmännen drar tag i hans ena arm, lägger ner honom med ett grepp mot golvet medan en annan fjättrar hans händer och armar med längder av linneväv som ligger runt hela sängen. De tillskyndande ambulansmännen ger honom en lugnande spruta och bär honom sen mot den väntande räddningsbilen. Han skriker och skriker.
Ta henne inte. Hon är mitt allt. Jag älskar henne. Hon är på väg tillbaka. Jag vet det ...

                                                           @