Hon jagades fram av en skriande hord,
överöstes av okvädningsord.
Nu skulle samhället renas,
förföreskan skulle stenas.

Men var är männen i kvinnans liv,
för vilka hon förut var kärleksviv.
Är de nu alla borta ren
eller finns de bland de som vill kasta sten.

Så var det någon som kom på ide'n,
nu borde vi snärja Nasare'n.
Låt oss höra hans syn på saken
- den uppviglarkraken.

De förde så kvinnan till Nasare'n,
frågade spydigt, säg Mästaren,
säg vad i lagen menas,
skall denna kvinna ej stenas.

Då såg han på dem med sorgsen blick,
men inget svar de genast fick.
Han böjde sig ned och med handen
skrev han ett ord i sanden.

Men alla i hopen stod ännu kvar,
väntade otåligt på hans svar.
Då reste han sig med trotsig blick,
och detta var svaret som hopen fick.

Om jag er fråga rätt kan förstå,
kan svaret bara bliva så:
Den av er som är syndfri och ren,
den kaste på kvinnan den första sten.

Då hördes i hopen ett skorrande krax,
för detta svar var ingen till lags.
För vem ville framstå som syndfri och ren
och vara den förste att kasta sten.

Men ingen vågade trotsa hans blick
så en efter en slokörad gick,
hem att begrunda en gåta:
Varför är det så svårt att förlåta!

Ingvar Björkdahl