Det var dags
för sköna promenader;
härliga dagar
tog nämligen vid.

För lyhörda lät de
som serena serenader
när vinden dämpade suset
som försiktig förväntan,
en Marie bebådelse av ljuset,
så att frusna fåglar
lät sig förföras
och kunde höras.

Men så efter någon tid
inte något mera paradis,
för bitande bistert tog vid -

det var som dies irae
av Verdi om man vill,
en himmelsk tystnad
som gråter,
som brutna sigill
av apokalypsens änglar
med skålar av vrede
som intet förlåter.

Som utmätt åt oss alla
och anatema
kom snön att falla
och lade trotsigt
och tusenfalt
sitt vita och kalla
som begravning
av allt.