inser att jag faller, är det försent

är skymningen över redan är jag fast ännu i mörkret, handlöst faller jag ner ner mot något som inte finns inte är

bunden vid tomheten skallrar vid ensamhetsgaveln du ser inte mig mer på ett tag jag försvinner ner

jag tar inte emot för nu studsar ekot tillbaka så att de som ropar efter mig tror att jag är borta, att jag inte kan svara

skriken har för länge sedan tystnat resignerat har rösten som en gång bar mig överallt

det är tyst och öde över fälten, glädjen som var där har bytts mot en svävande känsla ett mörkt cirrusmoln jag rider på

jag är förvissad om mitt ovetande ännu en gång