Min kärlek för dig är fortfarande oförändrad
Jag känner en stor saknad fast egentligen
Vet jag knappt vem du är...
Min själ ropar efter den delen som du bär inom dig
Den Du är...

Jag är totalt maktlös inför denna känsla...
Den finns där, djupt in i min kärna

Jag kan inte blunda eller glömma
Innan var jag åtminstone omedveten om det
för jag hade inte vetat att du faktiskt fanns...

Ödet slängde mig dit där du var...
Jag nästan önskar att de inte hade hänt
för jag hade inte vetat - vad jag missat...

Nu känner jag bara en kraft som drar mig som en magnet...
till dig...
fast du vill inte ha mig...
för du vill inte veta...
vill inte se...

Din sårade själ är rädd att jag inte är den jag är...
utan något annat...
som vill åt dig...
för något - som du inte vill uppleva...

Jag vet att allt detta är bara slöseri på vår tid...
Men vad jag inte förstår är...
Varför...!

Varför överhuvudtaget öppnades portarna till dig
Vad är poängen med vårat möte - som ändå inte räcker ut till
höjden av ende...

Längtans rötter släpper inte greppet om mig...
Minnets nyanser påminner mig om det allt
 - som jag var med om...
med dig - under dessa timmar ...

Jag vill nu bara glömma...
att du finns...
Så jag kan vandra vidare i min ensamhet...
ge ro till min själ som fortfarande väntar på dig...
Den förstår inte på logiken som vi har här på jorden...

Min själ vet bara att du är en del av mig...
Den förstår sig inte på rädslor...
för själen i sig är ren och obunden till de jordiska
bekymmer...

och fast jag förklarar om och om igen till min själ...
"lämna honom i fred"
så vägrar den att höra...

Den kallar på dig,
välsignar dig både dag och natt...
Önskar - att du hör!
för min själ vill komma till dig
 - förenas med dig och vila i din famn
Vi älskar dig så...

                                                    Låt mig få glömma...
                                                           Allt... ändå!