Jag vet vart jag är på väg.
Var vägen kommer att gå.
Hur det ska bli.
Vad som ska hända.

Jag kan nästan känna lukten av eländet.

Och ändå.

Jag försöker låta bli
men kan inte.

Jag darrar av förväntan.

Jag blir yr
mina knän viker sig.
Världen suddas ut och jag faller.
Så ljuvligt
underbart.
Jag svävar
himlen breder ut sig.

I rusets efterdyningar
inser jag
hur svag jag är
som låter världen falla ihop över mig
gång på gång.

När kommer dagen
jag inte orkar resa mig igen?

Ångesten kommer krypande
och jag önskar att
jag kunde välja annorlunda.