Mamma

Det finns inga fria fåglar

Du är mina kroppsdelar
men allt som finns kvar är en flaskhals att trä smycket runt

Mitt uppdrag -
det jag vill få dig att tro
är att vitt står för nykterhet och frid

jag vill att du ska få andas utan spända axlar

Mamma

det är som att du spottar eldklot i min mun,
för det bränner i min hals
och jag kommer inte ur ditt grepp

och du drömmer, det märks på hur dina händer krampar

jag tänkte lämna dig

men du griper tag i mitt hjärta
och jag vakar över dig som en atlasfågel

du tillåter inte dig själv ett enda ansiktsuttryck

medvetet pekar jag ut vingarna på din gömda kropp
det blir min bleka begåvning

jag skriver menyn så att du förstår den
jag skulle vilja ha kärlek
använder solen som poststämpel
är vaken i 48 timmar
och tvingar de paralyserade benen att gå mot dig
rättar min hållning efter din,
härmar ditt sätt för att få dig att öppna dig
och varje gång, hoppet -
den här gången kanske du kommer tillbaks

vingarna glider ur mitt ryggradsgrepp
jag ligger mellan ljuset och ljudet och kvider
jag har ingen verklighet kvar

som en arvssynd
det spelar ingen roll
vilka krafter du motarbetar
vi kommer ses igen

sommar betyder svek och
jag fumlar efter räddning
fyller mina kinder med tystnad

det står skrivet i högtalarna
Hon lovade

i drömmen ställer jag mig mitt i körfältet
låter henne självbevaras ifred
hör ilningarna längs med ryggraden

jag slutar fungera

låter kylan sköta resten

du känner skulden
dina akvarellögon
min svindel
som jag sväljer
för att bilda skyddsnät
jag skyddar dina hemligheter

och använder min kropp som vapen istället för att skyla den
ja, vad skulle pappa säga?

vad är mina smärtor att göra tavlor av
ni har ändå inga ögon kvar