På de böljande kullarna står ett antal träkors. Det är redan eftermiddag och har blivit dags att ta ned de döda. Den kvardröjande värmen får luften att dallra.
De församlade gråter ut sin sorg och är alldeles förtvivlade. 
Spikarna, som är alldeles rostangripna, går genom handflatorna och handbenen. Dessutom är några slagna genom fötternas framsidor, strax under ankeln. Med hjälp av brytjärn drar man bort spikarna, och tar ned kroppen. De slår in den i vita linnebindor och lägger den försiktigt på en flat sten, som finns alldeles intill avrättningsplatsen.  

Josef från Arimataia och den avrättades moder tar hand om kroppen. Några vänner bär iväg den till en grav i närheten, som är uthuggen i en klippa. När graven är i ordning rullar man en stor sten framför öppningen, så ingen ska kunna ta sig in. Romarna ställer ut vakter eftersom man är rädda för att lärjungarna ska flytta kroppen och sen påstå att Jesus har uppstått, precis som han har lovat. 

                                                                 *

Det är eftermiddag, drygt 2000 år senare. Påsken närmar sig även detta år.

Jag kan nästan inte fatta att det är sant. Efter alla dessa år. Med teologiskt käbbel, en massa lycksökare, bedragare och sanningsvittnen som alla har det gemensamt att de inte har fört frågan framåt alls. De hade fel allihopa. 

Solhatten sitter som klistrad vid pannan. Temperaturen har letat sig upp till fyrtio grader varmt och jag dricker kopiöst med vatten. Arbetslaget har nu varit igång i 9 veckor och frilagt lager för lager av sand och lera. Jag bara vet att vi är rätt, känner det på mig.
Jeanson kommer släntrande upp mot krönet, där jag står. Han är vice platsansvarig, arkeolog med ett tjugotal utgrävningar bakom sig.
- Det är nära nu, Wille. Om en timme har vi frilagt dörren. Överdelen är synlig. Relieferna är tidstypiska. Det känns inte klokt det här. Vill du vara den som öppnar? Du är ju den som har gjort det här möjligt.
- Ja, det är klart jag vill vara med. Får jag, så vill jag vara den som öppnar, så klart.
Jeanson tar upp en vattendunk i ena handen, slår av sig den bakåtvända baseball-mössan och låter vattnet strila ner över det kala huvudet. Han ruskar på det och sätter sen dunkens öppning mot munnen och suger girigt i sig det livgivande vattnet.
- Åh, vad gott. Det är konstigt. En halvtimmes grävande och man är helt mör. - Du, säg åt lag tre att ansluta tryckborrarna och kompressorn. Vi måste få undan sanden när vi öppnar.
- Jag vet. Annars åker allt in i graven. Jag sticker ned igen. Ha det!
- Ok, bra. Jag kommer snart efter.

Jag känner mig lite yr. Precis som när något viktigt ska hända. Sådär som när man ska hålla tal inför andra eller alla tittar på en och väntar på att man ska komma på nåt bra att säga.
Jag sätter mig en stund i den randiga regissörsstolen, blundar och försöker andas lugnt. Vi befinner oss vid det stora ögonblicket nu. Tankarna seglar iväg. Hur är det nu igen det är beskrivet?

När kvinnorna nästa morgon kommer till graven för att smörja och ta hand om den döde har soldaterna somnat och stenen är bortrullad från gravens öppning. Kvinnorna kikar häpna in men det enda de ser är några linnebindlar. Kroppen är borta.
Deras första tanke är att någon har lyckats ta bort kroppen. Men några änglar visar sig för dem och berättar att Jesus har uppstått och inte längre finns bland de döda. Kvinnorna springer då genast iväg för att berätta det för lärjungarna.

Vad är sant och vad är påhitt? Finns där en kärna av sanning och sen lager på lager av berättelser? Eller är det bara en utökad viskningslek för troende som gör en riktigt bra och sedelärande historia ännu bättre? Och sen brer man på ännu mer fantasifullhet och fantastiska händelser innan man samlar ihop sig under några hundra år och i olika skrivarlag nedtecknar själva berättelsen? Alla är ju överens om att han levde och verkade här. Sen går berättelserna isär. Men jag är tvärsäker. Vi har hittat graven till slut. Jag har ägnat 30 år av källforskning och spaning i området. Ändå var det mest en slump att jag stötte på den. En skrift som handlade om något helt annat, men hade en kartangivelse om gamla gravar. Sen var det ju Paulus beskrivning om dörrens utseende. Nog är det som en pusseldeckare nästan, att kombinera ihop fakta som inte hör ihop på det här viset.
Jag känner glädje, ett pirr och en stor nyfikenhet. Tänk att få träda in i graven, att veta att han legat här de där tre dygnen innan uppståndelsen.   

Jag rycks tillbaka till verkligheten av ett rop nedifrån gravområdet. Jeansons stämma är exalterad.
- Wille, det är dags, kom fort.
Jag tar de tre trapporna i raketfart, två trappsteg i taget tills jag står intill honom vid dörren. Två byggarbetare suger bort de sista lagren av lera innan dörren är ren.
- Den är större än jag trodde. Vad är det för diameter?
- Två meter nästan, säger Jeanson ivrigt.
Jag drar med handen över dörrens ovansida, den känns skrovlig som om den vittrat sönder en del, men inskriptionerna är fortfarande synliga.
- Vad står det?
Jeanson tar upp läsglasögonen, blir stående en lång stund, läser långsamt och skrattar sen till.
- Dom tog vad dom hade. Det står nåt om "vatten" och att "samla vatten" samt ett ordningstal, jag tror det är ett lock till en vattenreservoar dom rullat hit.
- Ge mig spettet!
Under de följande femton minuterna sätter jag i spettet precis vid dörrens kant mot grottöppningen. Slår in spettet, åter och åter igen, försöker få ett tag så jag kan rucka på locket. Men det sitter fast mot öppningen. En arbetare hjälper till med ett annat spett så att vi kan få grepp, en bit i taget. Arbetet påminner om när man ska ta av ytterdäcket från ett cykelhjul, men sju resor värre. Efter en halvtimme har vi fått upp en liten glugg på tre decimeter. Vi kämpar oss runt, decimeter för decimeter.
Plötsligt dras jag bakåt när dörren släpper. Jag kastar mig undan för att inte få den över mig, men är uppe på en sekund och stirrar mot öppningen. Pulsen ökar.
- Ficklampa, fort! Jag knäpper otåligt med fingrarna medan jag sätter fast hjälmen under hakan.
Jag tar steget in, känner den unkna luften inne i grottan. Det är lågt i tak, kanske 150 cm, så jag får huka mig när jag går in i förkammaren. Väggarna är skrovliga, huggna direkt i berget och på golvet ligger ett lager av sand. Vi är tre som går in och jag går först. Grottan svänger åt höger och jag håller för säkerhets skull en hand mot den kalla grottväggen. Efter ett halvt varv öppnas en större kammare framför oss. Jag närmar mig försiktigt, urskiljer i dunklet en stensarkofag, på vilken det ligger ett slags rör. Ficklampan spelar över väggarna, men det verkar inte finnas något mer i kammaren att se.

- Öppna röret! Det ser ut som nån slags behållare. Är det skrivet nåt där?
Jeanson tar emot röret, vänder det försiktigt och petar långsamt ut innehållet. Det visar sig vara en pergamentrulle, som han öppnar oändligt långsamt och försiktigt.Samtidigt hjälps vi andra åt att vrida locket på sarkofagen. Materialet känns lättare än sten, men ändå massivt. Vi gör en vridning så att locket öppnas några centimeter när Jeanson plötsligt ropar till.
- Lyssna!
Han håller upp rullen framför sig, medan pannlampan ger honom tillräckligt med lyse för att kunna läsa.
- Gammal hebreiska, men det klarar jag:

"Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om inte Kristus har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro."

Vi stirrar på varandra. Jag känner håret resa sig på armarna. Meddelandet känns obehagligt, som ett slags hot från en annan tid.
Vi drar i locket och vrider bort det ytterligare en bit. Hjärtat slår tungt när jag tittar ned i kistan. Dödskallen grinar mot mig och jag ryggar instinktivt tillbaka. Stirrar, försöker ta in det jag ser. Insikten väller upp inom mig och jag får plötsligt svårt att andas.

I ficklampans sken ser jag resterna av törnekronan ligga som en krans runt skelettets huvud.   

                                                             @