Om du satt som jag gör
med benen dinglande
utanför den vassa kanten

om du verkligen satt där
och kände det jag gör
en nattsvart ångest

likt en krälande orm i halsen
tungsten över mitt bröst
och en ledsenhet utan gräns

skulle du inte bara säga
att det verkligen är dags 
att jag rycker upp mig

Din jävla obegåvade och empatibefriade
Messerschmidt. Det är bara i Bibeln sånt funkar.
"Varde ljus, och det vart ljus" Så vad fan ska jag svara?

"Aha, jag förstår. Tack för tipset.
Det har jag aldrig fattat under de här tunga åren.
Att det bara är att rycka upp sig. (drypande sarkasm)

"Nä, där ser du. Gör det bara." (självgod och nöjd)

Så jag ändrar mitt svåra beslut
tar ett befriande tag i kragen
kastar dig rätt över kanten

och känner mig redan bättre

                             @