hur förklarar jag för mig själv
uppochnertillvaron

morgonens isiga bris
hur kaffet liksom propsar på en plats
i kroppen

och att jag njuter fullt ut
av detta inslag i min vardag


inte är skiftningar något som syns
det är något som känns

jag skrev ner dem igår
förändringarna


som i skottlinjen för allehanda brister
jag fastar fast jag rister
av hunger

men hungern är kännbar
skapar verklighet och avstånd
när inget avstånd finns


det kan vara så enkelt
att jag hade för lite av det goda
för mycket av det onda

och när jag återgått till min vanliga diet
diverse goda inslag, något ont
att denna känslotripp marginaliseras


att solen och morgonen ser ut
som vanligt, känns
som vanligt

att då jämnmod breder sig ut
tar över kärlet igen
inom dessa tjugofyra timmar