Mannen som snart ska begå sitt första brott någonsin sitter i en grå Saab, parkerad alldeles mittemot ett äldre hyreshus från 50-talet. Det är en sval julimorgon i ett sömnigt Linköping och han har sidorutan nedvevad för att få in den friska luften i kupén.
Han går igenom de olika stegen och vad han måste göra. Det slår honom att det är nu han kan göra valet att avstå, men inte senare. Har han väl satt bollen i rullning så finns ingen återvändo. Nervositeten sitter som ett lock i halsen och han känner att rädslan får hjärtat att slå extraslag. Han böjer huvudet mot knäna för att klara tankarna, tvingar sig till djupa andetag. Han väntar fem minuter och kollar sin utrustning en sista gång, känner efter att de mörka glasögonen sitter på plats, trycker ned hatten över pannan och tar på sig de tunna skinnhandskarna innan han går ur bilen.

Han vet att hon är ensam hemma. Ett steg in i den lilla hisskorgen, han drar igen det metallblanka stängslet, trycker på våning tre och är på väg. Det tar ett kort ögonblick, men sen sätter hissen sig i rörelse. Den stannar med ett mjukt klick på tredje våningen. Där finns fyra dörrar och han vet att hon bor i den längst till vänster.
Ur rockfickan tar han fram pistolen som känns onaturligt lång med sin ljuddämpare. Han håller den längs sin högra sida och ringer på dörrklockan. Det känns som en evighet, men så hör han ljudet av en säkerhetskedja som häktas av, hur dörrvredet vrids om och dörren svänger upp.
Kvinnan är av medellängd, i 60-årsåldern och med lockigt kortklippt mellanbrunt hår. Hon ser med förvånade ögon på honom.

- Ja, vad vill ni då? säger hon med lite missnöjd snorkig röst.

Han säger ingenting utan lyfter bara pistolen och trycker av skottet rakt mot hennes panna. Ljudet är dämpat, nästan bara ett lågt ploppande läte. Hon kastas bakåt in mot hallen av kulans kraft och hamnar på rygg. Ingångshålet är litet som en femtioöring och runt hålet är det sotigt av krutstänk. Hennes ögon är uppspärrade och redan oseende, hon drar bara en kort suck och sen kommer inget mer andetag. Hon måste ha dött omedelbart. Under hennes huvud börjar en stor pöl av mörkrött blod bildas, utvidgas hela tiden och täcker ruta efter ruta i hallens ljusa klinkergolv.
Mördaren stänger försiktigt ytterdörren efter sig och går fram till kvinnan. Där böjer han sig på knä och försäkrar sig om att hon inte andas. Bästa sättet är att lägga ansiktet alldeles intill så att ens öga kommer nära hennes mun. Sen tar han fram en tapetserarkniv och fäller ut industrirakbladet. På kvinnans vänstra underarm ristar han in ett antal bokstäver. Det blöder ymnigt men bokstäverna är klart synliga. Han betraktar helt kort sitt verk och reser sig sen upp. Efter att han backat mot ytterdörren blir han stående ett ögonblick medan han i tanken går igenom sina rörelser, funderar på om han kan ha lämnat några spår efter sig men han hittar inga misstag. Han stänger till ytterdörren utifrån och återvänder ner igen med hissen. När han åter sitter vid ratten tittar han på klockan. Allt som allt har han varit ur bilen i 4 minuter och 30 sekunder. Andningen börjar efter en stund åter bli normal och han slutar att svettas. Bilen startar på andra försöket och han lämnar platsen i långsamt mak. 

                                                                  *

Jonas Seger och Anna Spjuth bromsar in den civila polisbilen vid trottoarkanten och kliver ur. Jonas är snart fyrtio år, har ett skarpskuret ansikte med intensiva ögon, mörkbrunt kortklippt hår och är så långt man kan komma från att bli uppfattad som klädsnobb. På håll påminner han lite om den där gamla deckaren Colombo dom visade på TV i slutet av sjuttiotalet. Han knäpper ytterrocken och huttrar till lite i den svala morgonluften. De tar hissen upp till 3: an. Ytterdörren är försedd med rödvitt plastband och en skylt om att lägenheten är avspärrad enligt Rättegångsbalkens regler.
Anna och Jonas går fram till polisassistenten som vaktar framför dörren och hälsar på honom. Bakom honom håller en tekniker på med att ta avtryck vid ytterdörren.
- Tjena, säger teknikern som Jonas känner igen sedan tidigare. Teknikern pekar inåt lägenheten och fortsätter.
- Hennes man sitter vid köksbordet med en av våra assistenter. Han verkar helt chockad.
- Ok, vi ska prata med honom. Har ni flyttat på nåt?
- Nej, det är säkrat. Hon ligger på hallgolvet precis innanför dörren. Det kan inte vara länge sedan för hennes temp är fortfarande 25 grader. Det var dottern som hittade henne, dom skulle visst gå på stan idag eller nåt.
- Ok.

Anna går en sväng in i köket och pratar med Preben, mannen i huset. Han sitter med nersjunkna axlar och stirrar slött framför sig. Det syns att han har gråtit. Hon lutar sig på huk intill honom och lägger en arm runt hans axel.
- Hej Preben! Jag heter Anna och kommer från polisen, kriminalen. Jag och min kollega Jonas ska sköta det här nu. Jag förstår att det känns tungt och jag beklagar verkligen din sorg. När du känner att du orkar vill vi ställa lite frågor som du förstår, men först ska vi se oss omkring lite grann. Är det ok?
- Ja, ja. Gör vad ni vill. Marit kommer inte tillbaka i alla fall. Rösten bryts i slutet av meningen och han slår händerna för ansiktet och bryter ut i en klagande lågmäld gråt. Ansiktet ser fårat och härjat ut. Anna klappar honom tröstande längs ryggen, reser sig och går tillbaka mot hallen.

- Vad tror ni? frågar hon Jonas och teknikern som sitter på huk och diskuterar något.
- Ett skott, rätt i huvudet och på nära håll. Krutrester runt ingångshålet.
Verkar inte vara något riktigt grovkalibrigt vapen men på det här avståndet behövs det inte heller. Mördaren har skurit henne i armen av nån anledning, titta!
- Vad står det? Det ser ut som "NBA", eller vad är det? Ett namn? En förkortning eller ett meddelande från mördaren?  De hummar lite till svar.
- Vi får se vad obduktionen säger och om det finns några fler skador, säger Jonas.
- Nu får ni flytta er, jag ska ta bilder säger Foto-Olle, sur som vanligt. Han viftar med sin kamera för att de ska förstå att de är i vägen.

Anna och Jonas återvänder till köket och slår sig ned vid Preben, som sitter precis som de lämnat honom.
- Du Preben, vi har några frågor. Går det bra nu?
- Ja fråga på ni, säger Preben med trött stämma och fuktblanka ögon.
Jonas knäpper igång sin Palm Pilot som kan ta upp informella samtal, mest som stöd för minnet. Det är ju ändå inte fråga om något formellt förhör med Preben just nu. De gör som de brukar. Anna ställer frågorna och Jonas observerar. Anna är Jonas partner sedan 4 år. Hon är i 35-årsåldern, ljust glansigt hår, klarblå ögon och har ett öppet vänligt ansikte. Dessutom har hon en särdeles förmåga att leda förhör och att få människor att känna sig bekväma och öppna sig när de berättar. Jonas känner ingen konkurrens. Han är den av de två som är bättre på att dra slutsatser och att analysera möjliga alternativ. Tillsammans utgör de enhetens mest effektiva team när det gäller grövre våldsbrott och mer svårutredd brottslighet. Vanliga fylleslagsmål eller dråp inom hemmets väggar kan de flesta inom Krim klara av att utreda. Men när utredningsläget är kärvt, spåren kallnar och uppslagen är få är det Jonas och Anna som får ärendet på sitt bord och manar varandra att lägga i en växel till.

                                                                  *

Mördaren sitter i gillestugan och plockar med lite papper. På övervåningen hör han sin fru stöka i köket. Han är lugn sedan länge, får sin information om polisens arbete genom TV och tidningar, men allteftersom veckorna gått har media börjat tappa intresset för mordet. Nåja, de kommer snart få anledning att dra igång veven igen, tänker han.
- Nu är kaffet klart, kommer du? Hör han henne ropa från övervåningen.
- Ja, alldeles strax. Han betraktar fotografiet noga. På bilden finns flera ungdomar. "Vilka jävla frisyrer" tänker han och kommer ihåg den tidens måsten. Fönat hår, brokiga skjortor med osannolikt långa kragsnibbar, v-jeans och Parador. Han ler åt minnena. Ett ansikte är överstruket med ett kors. Framför honom på skrivbordet ligger det en svart spritpenna. Han samlar ihop sina papper med Eniroadresser, lägger allt i den nedersta byrålådan och vrider om nyckeln. 

                                                                  *

Det är en tidig novembermorgon i ett av villakvarteren i Norrköping.
Gatan ligger öde och kvarteret verkar inte riktigt ha vaknat ännu. Det är grått och de gula höstlöven har singlat ned från träden och lagt sig tillrätta på både gator och trottoarer. De bildar ett blankt och halt lager för både fotgängare och bilister.

Ytterdörren till villan öppnas, och en magerlagd man i sextioårsåldern går till garaget vid sidan om huset och backar ut en svart Volvo. Dörren till garaget regleras med en fjärrkontroll och han stänger dörren från bilen. Volvon rullar iväg längs gatan med ett avgasmoln efter sig medan garagedörren sakta glider igen.
Mannen med hatten går över den välansade gräsmattan med tysta steg och noterar att trädgården är vackert anlagd och uppvuxen. Det verkar som att de som bor här är måna om att hålla ordning och har sinne för estetik.
Han trycker två korta signaler på klockan och hör en "dingdång" signal inne i huset. Genom det brutna glaset ser han hur någon kommer ned för trappan och närmar sig ytterdörren.
Dörren går upp och en medelålders kvinna med pagefrisyr står i dörröppningen.
- Jaa, kan jag hjälpa till med något? Hon ser lite frågande ut.
- God morgon, ursäkta om jag stör. Det här är väl Lisa Olsson, född Markén?
- Javisst, och? Hon ser nyfiken ut nu.
- Jo det är så att jag är representant för en grupp som anordnar en återsamling för dom som tagit studenten i Lovisaskolan mellan 65 till 75.
- Nej, men vad roligt. Där har ju jag gått. Kvinnan ler vänligt och ser lite intresserat ner mot mannens block som han bär under armen.
- Så, om ni har tid ett ögonblick så skulle jag vilja ha lite uppgifter från er. Han tittar lite över axeln på henne in mot huset.
- Ja, det är klart. Kom in en stund så får jag höra mera.
Mannen ler lite godmodigt medan kvinnan ställer sig vid sidan om dörren så att han kan ta steget in.

Dörrlåset går igen om dem med ett väloljat klick.

                                                               *

- Det måste ju för fan vara samma, säger Jonas.
- Ja, även om tillvägagångssättet skiljer så är det ju samma jävla namn, muttrar Anna.
Foto-Olle kommer släntrande med sin kamera på axeln, visslar lite för sig själv.
- Ja ni, nu har ni nog en riktig galning på halsen. Det måste va samma som den där i somras. Han kanske övar sig i olika sätt att ta död på folk. Foto-Olle skrattar till, som om han just varit riktigt rolig. Jonas lyfter blicken mot honom.
- Ja, vi får se. Dom här bokstäverna har ju inte valsat runt i pressen ännu i alla fall. Och visst ser dom likadana ut som dom Marit hade på armen.
Jonas reser sig och går en sväng runt liket medan han pratar in sina iakttagelser i sin Palm.

" Kvinna, namn Lisa Olsson, cirka 60 år, påklädd. Det finns inget som tyder på sexuellt brott men det får obducenten komma tillbaka med. Påträffad bakom soffan i vardagsrummet. Inga tecken på strid förutom en vält blomkruka. Ingen åverkan på låset. Påträffad liggande på rygg. Sannolikt strypt. Repsnara med vridpinne påträffad runt hennes hals. Klara repskador runt halsen. Tungan blå och uppsvälld. Bindvävsprickar i ögonen vilket tyder på strypning. Inga andra skador på kroppen kan observeras på platsen. På vänster arm tydliga och färska snitt av något vasst föremål. Snitten formar bokstäver, namnet eller tecken som ser ut som "NBA".

- Ja vad fan gör vi nu? Det ser ju ut som om vi har att göra med en seriemördare. Anna ser sammanbiten ut och munvinklarna pekar nedåt. Jonas möter hennes blick och suckar.
- Ja, det här blir en utmaning. Vi har inte någon teknisk bevisning alls ännu. Mördaren lämnade inte så mycket som ett hårstrå på förra brottsplatsen. Vi får väl se hur noga han har varit den här gången. En sån där vridpinne hittade dom på under kriget, vet inte om det var första eller andra världskriget. Det krävs mer kroppsstyrka än man kan tro för att strypa någon med händerna. Dom där som säger att dom "råkade" strypa sin käresta snackar bara skit. Du får ta i så du blir trött i tummar och fingrar och hålla fast i kanske fem minuter innan någon ska kila vidare. En sån där pinne fungerar som en skruv. Du vrider och vrider, och repet gör jobbet utan att du blir särskilt trött själv. Fan vet om det är nåt slags proffs vi har att göra med.
- Du, sparka igång Olofsson och Nilsson på att förhöra offrens makar och vänkrets. Nånstans måste ju offren ha nåt samband, nåt som förenar dom med mördaren. Jonas nickar till svar.
- Jo jag vet. Jag har redan ringt dom och dom är igång med en kartläggning. Rättstekniska kommer med sin prel. rapport på torsdag tidigast.
- Vi får ta ett första litet samtal med mannen i alla fall, vad heter han? 
- Henning. Men vi tar det försiktigt. Han är helt sänkt.

Från undervåningen snirklar en bred trappa i trä till övervåningen. De letar sig fram mellan rummen till makarnas sovrum. Maken Henning ligger ovanpå täcket, på sidan men de ser på hans andhämtning att han är vaken. De tassar försiktigt in och Anna rör försiktigt vid hans axel.
- Du Henning, om du orkar. Vi vill gärna ställa några frågor. Han vrider sig över på rygg och suckar.
- Jaja, gör det då. Jag kan inte sova i alla fall.
Han ser ut som en liten skör fågelunge där han ligger i sängen, ensam, övergiven och förvirrad i det som nyss drabbat honom.

                                                                  *

Spritpennan åstadkommer ett rispande läte när han drar den över fotografiet, ytterligare ett kors på fotografiet, nu över ansiktet på flickan i översta raden, trea från vänster. Mannen betraktar sitt verk. Ett klasskort med två kors. Två flickor. Två liv. Och två döda.
Han betraktar fotot än en gång och suckar. De hade ingen aning om hur deras liv skulle bli när det här kortet togs, visste varken något om glädjeämnen eller sorger, tänker han stillsamt. Eller varför de måste dö för hans hand heller för den delen. Så tråkigt, men ändå nödvändigt.
Han låser byrålådan och går upp för trapporna till tv-rummet. Hans hustru ler mot honom när han sätter sig ned.

- I morgon ska vi till Berit och Robert på kvällen, det blir väl trevligt? Hon tittar uppfordrande på honom över kaffekoppskanten.
- Ja det blir bra, fyller han i och sträcker sig efter en mazarin.
- Sen till nästa helg kommer Lisen och Anders. Du vet hon är i sjunde månaden nu så snart är vi farföräldrar, är det inte fantastiskt?
- Jo visst, fantastiskt är det, säger han och ler åt livets under.
- Ska vi se på "Så ska det låta"? Det är ju så himla trevligt program. Hon lyser av förväntan.
- Nä, jag tror inte det. Jag känner mig trött och går nog och lägger mig nu. Han reser sig och bulsar till kudden han haft bakom ryggen.
- Då får jag väl titta själv då. Rösten bär ett stänk av besvikelse vilket får honom att genast få dåligt samvete.
- Men du! Imorgon är jag nog piggare. Kan vi inte göra en skön långpromenad längs kanalen på förmiddagen då?
- Ja vi får se om jag hinner det, säger hon lite sårat.
- Bara du och jag, som vanligt, säger han med ett leende.
- Ja det blir nog bra. Schas i säng nu så du får din skönhetssömn. Hon vinkar med handen åt honom när han går mot sovrummet.

                                                                  *

På polishuset har man satt upp ett stabsrum för utredningen. Det har nu gått över sex månader sedan det senaste mordet och både allmänhetens och medias intresse har falnat rätt ordentligt. Men nu är det full gas igen. Media har nämligen, sannolikt genom en polisläcka som känt ett oöverstigligt behov att dryga ut sin månadslön fått lite nyheter att skriva om. Så nu vet man att det finns en koppling mellan morden och vädrar morgonluft.
På löpet står med världskrigsversaler att läsa "massmördare ännu fri" och inne i tidningen finns en insinuerande ingress som avslutas med orden "Polisen maktlös. När slår mördaren till igen?"

Polismästare Green smäller tidningen i skrivbordet och pekar på Jonas.
- Du får fan lösa det här och det nu. Vi kan inte ha såna här artiklar i tidningen om polisen. Vad fan ska folk tro om oss?
- Ja, det är lätt för dig att säga. Det här är inte så jävla lätt. Inga tips, inga spår, två lik som dödats på olika sätt men uppenbarligen av samma mördare. Som vill beskriva nåt med sin knivskärning, "NBA", nåt som ingen jävel begriper. För inte fan är det amerikanska basketligan han avser med skärningen, eller?
- Dom har ju för fan redan ringt från Stockholm om det här. Dom vill skicka hit hela Rikskrim, nationella insatsstyrkan, militären och fan vet om inte justitieministern ska med också.
- Ja fint, precis vad vi inte behöver. Dom kan inte göra ett skit i alla fall. Låt oss gräva på, nånstans får vi napp.
- Veckan ut, något konkret annars får vi böja oss och inse att vi inte klarar det här själva, fattaru?
- Ja, jag fattar. Låt mig jobba nu istället.
Green smäller igen dörren med en militant smäll, bara för att det ska stå alldeles klart för Jonas vem det är som bestämmer.

Jonas känner det som om han brinner upp inombords. De förbannade idioterna. Allt är bara politik och jävelskap. Här sitter han med utredningen, allt innehåll, data och koll på alla inblandade. Vad fan tror de idioterna att de kan uträtta med 12 skjutgalna machopoliser? Ska de fira ned sig från helikoptrar med rep och slå in fönstret hos mördaren, kasta in tårgas och övermanna honom med några smarta strypgrepp? Precis sådär enkelt som dom brukar visa på sina instruktionsfilmer som någon dyr jävla reklambyrå fixat till för att det ska se ut som en hypad tv-deckare.
Fan, problemet är ju att ingen vet var man ska leta. Jonas skjuter igen skrivbordslådan med en smäll, reser sig och går ut genom dörren.

En eftermiddag off brukar fungera som balsam när allt kört ihop sig. Jonas parkerar bilen vid konferensanläggningen och promenerar ner mot Långholmens bad. Det är försommar, en skön dag i början av juni men tomt på stranden. Han går ner mot strandkanten, precis där det ljusgröna gräset möter sanden och slår sig ned.  Han sätter sig i skräddarställning och blickar ut över vattnet. Det glittrar så där skönt och inbjudande i vattenbrynet och han minns sin barndoms somrar, hur man satt med metspö och hade blicken fixerad på ett flöte medan solglittret speglade sig i vågskvalpet omkring. En och annan gång fick man upp en abborre eller en braxen, som man stolt bar hem i en pinne med klyka. Tankarna flyter på och de återvänder till mer näraliggande frågor. 
"Vilket jävla jobb jag har valt" tänker han. "Polis, samhällets spottkopp, varken omtyckta av tjuvar, andra poliser, politiker eller allmänhet."

Han ritar lite planlöst med en pinne i sanden framför sig, repar den jämna sanden och upptäcker att han utan att tänka på det ritar bokstäver. Han ler lite när han ser dem men stannar plötsligt upp, stelnar till i hela kroppen och far upp.
Han får upp mobiltelefonen, knappar ivrigt in numret till Anna och börjar i snabb takt gå tillbaka mot bilen.

- Ja, det är Anna.
- Hej, det är jag. För i helvete. Kalla ihop dom andra. Jag är där om tio minuter. Det är så jävla självklart. Jag har kommit på sambandet. Nu vet jag hur han plockar sina offer, vad det är som de har gemensamt. Fan jag lurade mig på att dom var födda olika år.
- Ja men säg då, vad är det då, nästan skriker Anna.
- Vi tar det sen, när alla är på plats, var där bara.

Dragningen tar 5 minuter. Hur fan har de kunnat vara så korkade, insnöade och låst sig i sin tolkning frågar de sig alla efter Jonas dragning.
Så här ligger det till förklarar Jonas. "NBA" är inget namn, inga initialer, förkortning eller konstiga meddelanden. Båda offren har tagit studenten i samma klass, och de gick båda "natur". Deras klass var N3a. Vi läste det som ett B men det var en 3:a. Offrens död kanske har med deras skolgång att göra, kanske finns det någon gammal oförrätt eller nåt annat från den tiden med i motivbilden. Nu gäller det att dra igång stora artilleriet. Vilka gick i klassen, kopplingar, skolkamrater, lärare, hela köret. Anna, du får fördela uppgifterna så tar jag och rapporterar till Green.

Hela teamet hoppar upp från sina stolar som på en given signal, medvetna om genombrottet och rusar iväg för uppgiftsfördelning. Man kan nästan ana en uppsluppen stämning, en framåtriktad glädje inför att de nu kan gå i mål med den här surdegen. 

                                                                  *

Han öppnar försiktigt badrumsdörren på glänt och hör hur kvinnan rör sig i det stora trekantiga badkaret. Det är försett med bubbelsystem för kroppsmassage och väsnas en del när jetstrålarna masserar hennes kropp. Någonstans i bakgrunden spelar en radio något klassiskt. Han öppnar dörren ytterligare en bit och ser hennes huvud och nacke sticka upp ur badskummet. Huvudet är invirat i en handduk så att det ser ut som om hon har en turban på huvudet.
Eftersom hon låg i badet när han bände upp låset till bakdörren och gick in, blev han tvungen att improvisera. Men det här sättet är idiotsäkert och han behöver inte ens blöta ner sig. Sen slipper han det där äckliga blodet, nåt han har svårt för att se. Ändå hade han tänkt sig kniv den här gången, bara för att åstadkomma ett riktigt ruggigt och söligt brutalmord. 
Han lindar försiktigt ut den långa sladden längs golvet. Den sitter fast i sin kontakt i väggen två meter vid sidan om badrumsdörren och han är säker på att den räcker. Sladden löpte från kontakten längs väggen en sju-åtta meter innan den letade sig upp till en lampa på ett skåp. Det behövdes bara ett kraftigt ryck vid lampfoten för att få loss de strömförande trådarna.
Han betraktar sladden i sin hand. Änden är skalad och metallen lyser gulröd i kvällsljuset. Hon ser honom inte alls och han smyger in bakom hennes rygg.
På en meters avstånd mäter han försiktigt ut två armslängder tråd och svingar sladden med en pendlande rörelse över karets kant. Sladden försvinner genom skummet och ned i vattnet med ett ploppande läte och det fräser till och gnistrar.
Kvinnans kropp börjar skaka okontrollerat, hon kastas fram och åter i en ryckande rörelse,, hon krampar och han ser att det börjar ryka om turbanen.
Mördaren betraktar henne tyst under två minuter och känner en euforisk glädje komma över honom. "Brinn din jävel" tänker han. Han går tillbaka till kontakten och rycker ut den innan han återvänder till liket. Hon har sjunkit ner i badkaret så att den gapande munnen ligger under vattenytan. Inget andetag kommer ur den och ögonens glasartade blick säger allt. Dödare blir man inte.
Han tar tag i hennes ena arm och vrider ut dess insida mot badkarskanten. Kniven gör några mjuka rörelser över skinnet och han ser blodet springa fram under såren. Han ser nöjt på sitt verk och släpper ner armen i vattnet igen.
Sedan återvänder han ner för trapporna och smiter ut genom bakdörren igen. Bilen står parkerad ett kvarter därifrån, tjuvkopplad och stulen samma natt. Han slår igen bildörren och blir sittande en kort stund.

Händerna skakar av upphetsning, han sliter av sig handskarna och börjar gråta. Hans kropp rister av okontrollerbar rörelse och han kvider en lång stund. Till slut torkar han tårarna med tröjärmen, andas djupt några gånger och tar slutligen sig samman och åker därifrån. 

                                                           *

- Ja, det är Jonas.
- Green här. Du nu kopplas vi från den här utredningen. Stockholm Rikskrim tar över. Dom menar att vi inte klarar av det här. Dina förhör med den här sista gubben Bosse har ju inte heller lett nånstans. Han hade ju inte en aning ens om vilken klass hans fru hade gått i eller om några klasskompisar hade gjort henne nåt illa. I alla fall, dom sätter in 10 man som ska gå till botten med Lovisaskolans hela jävla elevskock om så behövs. Det finns en koppling där såklart. Dom kommer att göra fotografier av varenda elev som gått där och kartlägga alla relationer mellan dom då och nu. Vi har ingen chans att orka med en sån utredning själva.
- Nä, jag vet. Frågan är om dom nånsin kommer att gå i mål med det här i alla fall, säger Jonas trött.
- Du, man har redan rekvirerat en gärningsmannaprofil från London. Den kom igår. Mördaren är europé, 30-40 år, lever kringflackande och är troligen arbetslös. Sannolikt har han behandlats inom psykvården vid ett antal tillfällen och har en narcissistisk personlighet med psykotiska inslag. Det här går framåt, jag är optimistisk och det har jag talat om för länspolismästaren.
- Ja, ja. Det där passar ju bara in på några hundratusen människor. Men det är väl bra att vi får resurser till det här. Tidningarna är ju som tokiga, dom skriver om Ted Bundy och Tjichatilow och grabbarna som om vi levde i USA eller Ryssland. Jag tar semester en vecka nu i alla fall, det har gått för runt nu ett tag.
- Ja, gör det. Förresten vill jag att du tar tag i det här med Lotta och Sonny Olsson när du kommer hem. Vi har foton på hennes skador, men nu är hon jättekär i sin Sonny igen och påstår att hon bara har ramlat, för 112: e gången. Och Sonny han lovar som vanligt att bättra sig.
- Ok, vi får titta på det sen då. Anna kan väl börja höra henne. "Skitjobb! Nu var man tillbaka i träsket med dom vanliga fylleslagsmålen igen" tänker han lite irriterat.
- Jag ringer henne direkt. Ha en bra semester Jonas!
- Tack och hej då.

Nu skulle han skita i det här för gott. Den där dåren får väl mörda upp hela klassen nu, det är andras huvudvärk. Han tippar kontorsstolen bakåt och låser den i sluttande läge och lägger upp fötterna på bordet. Det infinner sig till sist ett lugn i rummet och Jonas somnar.

                                                                  *

Det är mitten av januari nu. Bosse har fått ordning på sitt liv igen, med mycket stöd från barn och vänner. Alla samtal och förhör hos polisen har förbleknat i hans minne. Han sitter nu behagligt tillbakalutad i en solstol och betraktar vimlet på playans nästan vita sand. Platsen heter Mas Palomas på Kanarieöarna och är ett band av Saharaöknen som letat sig över vattnet och skapat en liten miniöken längst ned på huvudön.

Barn skrattar och leker där vågorna bryts mot stranden. En och annan vuxen tar sig en promenad längs den milslånga stranden. Bosse har just fyllt sextio, men verkar vara i rätt god fysisk kondition. Han bär en solhatt på huvudet och skyddar ögonen med rejäla RayBan glasögon. Badbyxorna är av shortsmodell, randiga och verkar ha varit med ett decennium eller så. Den grälla parasollen skapar välbehövlig skugga under dagens varmaste timmar och på armstödet vilar en drink med något rött och en massa isbitar. Den tjocka blå frottébadrocken bär en inskription från Royal Star Hotel, ett av de mer lyxiga strandhotellen i området.   

I samma stund sitter Preben på Baldakinens terrass med den nya kvinnan i sitt liv, Lisbet. De har just fått in en flaska mousserande i en blank hink. Lisbet bär en ljusblå klänning, är som vanligt perfekt målad och lyser av lycka. Preben ler mot henne, höjer glaset. Livet har vänt, han har åter fått tillbaka glädjen och känner sig 20 år yngre. Det var så här han hade hoppats att det kunde bli, livet efter 60. De tittar varandra djupt i ögonen och säger skål.

Några mil därifrån stänger Henning av vattnet till duschen och kliver ut i den kylslagna luften utanför duschkabinen. Han huttrar och torkar av sig med en tjock handduk. Lite senare sitter han parkerad i vardagsrummets musikhörn, har satt på en Chopinskiva och spillt upp ett glas med Martell X.O cognac. Han njuter av ensamheten, sitter stilla och bara är, framlever sitt nya liv. 

                                                                  *

Mördaren sitter vid skrivbordet med fotografiet framför sig. Tre kors är gjorda med spritpennan. Han tar upp fotografiet i ena handen och raspar eld på tändaren. Det ryker först om hörnet, men sen antänds det plötsligt. Lågorna letar sig upp längs hörnet och ansikte efter ansikte på fotot mörknar, bubblar upp sig och förtärs av lågorna. Han vrider handen för att inte bränna sig och lägger försiktigt ned de brinnande resterna i en askkopp tills inget annat än svarta sotflagor återstår av fotografiet.

Han sätter sig skönt tillrätta i stolen, lutar huvudet bakåt och blundar.

Tankarna vandrar iväg.

" Jag gjorde det tamejfan. Det funkade som jag tänkt. Nu kan jag lägga det där bakom mig. En skilsmässa hade varit omöjlig. Den kärringen ägde ju allt vi hade och hade propsat på att de skulle ha äktenskapsförord när de gifte sig. Hon höll honom och barnen i ett manipulerande strupgrepp, så hade det alltid varit. Hur han än försökte hävda sin person mosade hon honom, genom tjat, gnäll och ren elakhet. Han kände sig inte mera värd än en hund man kunde sparka på om man ville. Visst var han svag men han förmådde inte mer mot henne. Och hatet grodde alla dess år.

Hade han vågat ansöka om skilsmässa skulle hon ha öst skuld över honom och triggat barnen att ta avstånd från honom. Det hade han inte klarat av att bära, den saknaden hade tagit livet av honom. Dessutom skulle dagens pensionsnivå ha tvingat honom att leva som en fattiglapp de sista "gyllene" åren, det var inget för honom. Som det nu utvecklat sig ärvde han ju alla hennes tillgångar. Lite konstigt men så var det ju. Vid skilsmässa hade han blivit barskrapad på grund av äktenskapsförordet, men när hon nu dog ärvde han alltihop. Plus den där livförsäkringen, den var ju ömsesidigt tecknad och på mer än en miljon. Så lätt, bara ett litet dödsfall skilde himmel från helvete.

Det började som en dagdröm, en tankeflykt om ett värdigare liv. Eftersom skilsmässa inte var något alternativ var han tvungen att bli kvitt henne på något annat sätt. Det fanns inte så många alternativ, eftersom han inte trodde på att han med tankens kraft kunde åstadkomma dödlig sjukdom eller galenskap så att han kunde få henne inspärrad. Det kändes otäckt att börja umgås med tanken på att döda, men tanken återkom oftare och oftare. Han vande sig allt eftersom vid tanken att mörda, genom att intala sig att det inte var mer än rätt och att han egentligen gjorde både sig själv, barnen och världen i övrigt en välgärning.

När han väl bestämt sig fanns bara ett enda riktigt stort problem. Han hade ingen lust att åka dit för brottet, utan var tvungen att hitta ett sätt där han inte blev misstänkt. Det visste han ju genom tidningarna att 90 % av alla mord sker inom familjen och oftast mellan makar. Alltså gällde det att göra det på ett sätt som ledde ifrån honom och inte till honom.

Det löste sig genom att han läste i tidningarna om den där "svenske kannibalen" som tog död på två fostersystrar. Det fallet där polisen inte fattade att den gemensamma bakgrunden var just att mördaren hade varit placerad i samma fosterhem som de båda systrarna. Hade polisen varit lite mer alert hade man kunnat hindra mordet på den ena systern.

Så han började fundera på att det kanske krävdes mer än ett mord, för att få polisen att kasta sig över eventuella kontaktytor mellan offren och mördaren. Det här med att välja offer från samma avgångsklass kom som en idé från ovan. Samtidigt kände han att det behövdes en puff, så polisen började leta i den riktningen. Det var äckligt med skärandet men var nödvändigt. Men poliserna var ju blinda såklart och tog ett halvår på sig att kunna läsa innantill. De var en tillräcklig mängd att utreda och när man utrett alla klasskamrater i botten skulle man ändå inte veta om det var någon i parallellklassen eller varför inte någon i lärarkåren som satt inne med svaret eller var mördaren.

Och motivet, mördarens motivis operandi skulle skifta efter mer eller mindre fria fantasier bland poliserna.
Det lustiga var att han själv helt säkert inte hade någon kontaktyta med mer än en enda person. Och varför skulle någon tro att just han skulle mörda tre stycken i den klassen? Dessutom kunde de inte heller veta om mördandet var slut eller bara tagit uppehåll."

                                                                *

Det är sen kväll på Royal Star Hotel. Bosse sover sedan en timme tillbaka. Plötsligt vaknar han av att han känner en skärande smärta över bröstet. Det är som en sten över bröstkorgen och hjärtat dunkar som en hammare. Adrenalinet forsar ut i kroppen och han blir livrädd. Något är alldeles åt helvete fel och han svänger upp benen över sängkanten och blir sittande där.
Han famlar efter telefonen till receptionen. Smärtan strålar ut i vänster arm och han känner tårarna bränna över kinderna. "Svara då för i helvete" kvider han lågt medan signalerna går fram i natten.
Det börjar flimra framför ögonen på honom, han känner yrsel och smärtan tilltar så att hela kroppen börjar skaka. Han hör ett högt ljud, som en sågklinga och ser ett skarpt ljus. Han inser med skräck att ljuset sitter inne i huvudet och inte finns i rummet. Plötsligt blir allt svart och ljudet klipps av.


                                                        *

Det är morgon.

Hotellets säkerhetsansvarige har kommenderat sina styrkor och röjt upp. Liket har flyttats bort utan att övriga gäster behövt se något som lägger sordin på semesterkänslan och städerskorna är i full gång att städa upp i rummet. Maria slätar till överkastet och tar en lov till toaletten igen. Den är städad, porslinet glänser och allt ser fräscht ut igen.

Precis när hon ska gå ut ser hon att man glömt att städa ur askkoppen. Det ligger sotflagor i dess botten.

Hon rynkar på näsan och slår bort dem mot skurhinkens kant.

                                                          @