Just efter det att måsfåglarna i skock kacklat och flaxat färdigt med änderna längs ån och romerna börjat röra sig mot gatukors och samlingsplatser med koppar och dragspel i hand, kommer ljuset. Det stilla varslet, att nu är den här, dagen.
Det tystnar något och konturer blir tydliga, blicken klar. Diset, både det inre och yttre skingras. Uppe på kupoler och torn sitter de stora måsarna nu helt stilla.
Barken på trädet i min hand, draget i muskeln i det jag stäcker den och ser mig runt, snyter mig, tar ett djupt andetag och släpper ut med en isblå Clint Eastwoodsk min. Just så.