På instagrams svidda bakgård
Fladdrar enfaldiga bilder.
Jag tänker på dom där jag trampar runt i nysnön. Jag tänker på dom vanliga episoderna av skam som jag alltid går igenom. Och jag tänker jag måste börja tänka på annat. Detta eviga negativa.
Någon har gått upp en liten stig. Både på skidor och till fots. Ett tips gavs mig av en äldre dam som vände vid sjön och tog en omväg. Hon vågade inte chansa på isen.
Där, sa hon, gick jag, och där har redan någon trampat upp.
Vid kaffestugan en nästan utmattande bit bort mötte jag en kvinna som envist undvikit att hälsa på mig under några år.
Från en idrottsklubb jag varit med i. Jag lyckades aldrig helt smälta in. Jag har undvikit att veta varför. Hej, sa jag. Och hej fick hon säga.
Efter en av stans bästa våfflor och en kaffe skyndade jag sedan
längs smärtsamt fina skogsbryn och skogshus ner bilvägen. Öm i ena fotleden. Pissade bland buskage. Sopade snö över det gula och tänkte på spårare bland indianer i nordamerika.
En katt satt i ett burspråk och följde mig med blicken. Några hästar gick ute i en hage och en gammaldags jeep stod uppkörd vid ingången till en stig. Vid huset över vägen fanns inga spår och endast en liten lampa lyste i ett av fönstrena.
Jag tänkte på call-girls och kokain och jag tänkte på vanliga kvinnor och nykter sex. Det gick som en våg mellan land och kobbe. Över förnuft och dåraktighet.
Under filmen Holy Lands, senare på kvällen, då värmen och ron sänkt sig över mig och middagen förtärts, tänkte jag att klagomur, med buskar i, vad går det åt folk? En mur?! Böneutropare och Nazarets disciplar.
En gris var smutsig, är smutsig. Vem är inte det?