När jag skall pissa ute har jag lagt märke till att jag för en dialog med mig själv. Ett försvar. I det fall någon skulle komma och protestera. Mot att jag stod där, bland buskar och snår.
"Djuren gör det. Klagar du på rådjuren kanske?"
Är en sådan försvarsrad.
"Passa ditt eget du!" en annan. Om det skulle spetsa till sig kan det komma till handgemäng. Allt i mitt huvud. Ännu har ingen sagt något.
Ute vid jobbet är vi omringade av skog, landsväg och vass mot ett vatten. Där kunde någon säga att jag kunde "använda toaletten, min gris". Och jag skulle svara, "det stod en husvagn här under hösten. När dom flyttade kastade dom soporna rätt ut i skogen där. Ni kanske skulle bry er mer om det än lite kiss."


"Tänk om alla skulle göra så?" är en vriden en. Svår att bemöta annat än med att, "det gör dom inte."


I mer urbana områden då nöden är stor och växtligheten liten kan man i skydd av skymningens tilltagande mörker komma undan med att ställa sig mot en husvägg. Vid sidan av gångstigar och sådant.
Men det är risky business och den inre dialogen går på högvarv.
Men som sagt, ännu har ingen sagt något.