I ett av husen vid Ljungskile trävaru stod en moped lutad mot väggen i carporten och påminde mig om ungdomstiden i Kvibille, på landsbygden 15 km utanför Halmstad.
Varmt och dammigt och en pockande önskan om att vara vid havet. Vi hade nära till havet, vi bodde ju så att säga vid kusten. Östra stranden, på den tiden ett borttynande raggarnäste, Tylösand, över och medelklasstranden. Haverdal, Ugglarp, kustpärlor vilka var mest skoj som barn, mindre kul som tonåring. Samtidigt, stranden innebar, sträv sand, het, stekande sol, beklämmande värme, svidande brända axlar och näst intill omöjliga bilresor där solen gjort om kupén till en masugn. Enkelt folk bygger inte parkering i skugga.
Men där stod den då. Moppen. Påminde mig om den Zündapp jag körde runt med och ställde mot väggen i vår carport.
Sverige, detta underliga men ändå fina land.
Svenskar är annorlunda. Jag vet inte varför? Kanske gången, hos några. Ansiktsmusklerna, stämda av svenskans egenheter.
Nu åker jag i alla fall på denna platta landtunga, av blandskog och åkrar. Böljande slätter där isen för länge sedan, sägs det, tvingade sig fram. Och halländskans och skånskans r och vokaler mumlas i husen. Kanske till och med träden skorrar om man ville lyssna noga?