Mannen svänger runt hörnet, väjer för en vattenpöl och fortsätter med målmedvetna steg. Han är i tid, exakt på minuten. Det regnar och droppar från de mörka plåttaken.
Han är klädd i svarta jeans och en skinnjacka. Det mörka håret är alldeles krulligt av regnet. Plötsligt stannar han upp och trevar efter något i höger jackficka. Han fiskar upp en vinröd telefon och trycker igång den, men ser lite irriterad ut över att något med handsfreesladdens kontakt inte verkar fungera. Blicken lyfts sakta och lite längre ned på gatan blinkar en svart Peugeot med strålkastarna. Mannen lägger ned telefonen i fickan igen och fortsätter mot bilen. Han ler.

Bildörren går upp och en påfallande vacker kvinna stiger ur. Hon är klädd i en mörk lång kappa och har en svart längre tröja över mörkgrå långbyxor.

Vad vacker hon är. Jag vet inte vad det är, men hon är så speciell, kvinnlig och kärleksfull. Och samtidigt så härligt busigt tjejaktig och tuff. Men samtidigt så skyggt mjuk. Jag blir alldeles varm bara jag ser henne. Bilen passar henne. Svart som synden. Kan jag ge henne en kram här mitt på gatan? Ja, det skiter jag i om det syns. Vill ju det bara, få känna hennes kind mot min och doften av hennes hår.

 Hon ler mot mannen och ger honom en snabb kram, samtidigt som hon lite skyggt ser sig omkring. De utbyter några ord och börjar sedan gå upp mot hörnet av gågatan, där de svänger av åt höger. Redan har turistströmmarna åstadkommit lite lätt trängsel. Vid den gamla 1600-talskällaren svänger de om hörnet och stiger in. Entrén hade kunnat sluta olyckligt. Kvinnan går först nedför den branta stentrappan med mannen tätt bakom sig. Han råkar ställa en fot på kappans nederkant så hon vinglar till och faller rakt bakåt i hans armar. De skrattar åt det hela och fortsätter sen ner för trappan.  

De väljer ett bord i ena hörnet bland valven, så de får sitta ifred. På de robusta träborden står levande ljus och det doftar stearin i rummet. De tar av sig ytterkläderna och hänger dem på stolarna bredvid sig. Vid köksdisken verkar de få svårt att bestämma sig, men enas efter lite fnissande för två koppar cappucino och frallor. De fnissar båda åt något skämt som har med över- och underdel att göra och sätter sig åter vid hörnbordet, precis vid änden så de kommer riktigt nära varandra. Småpratet kommer igång direkt och de sitter med huvudena tätt intill varandra, mer intresserade av varandra än av kaffet och brödet. De följer varandra med blicken hela tiden, verkar djupt inbegripna i något berättande och efter en stund smygs hans hand in i hennes och han smeker handryggen och handflatan med sina fingrar. Hon drar inte bort handen. Istället lägger hon hans hand närmare sig och lutar överkroppen lätt mot den så att hans handrygg kan känna mjukheten och värmen från hennes ena bröst. Han stryker försiktigt med något finger där och det känns lent och varmt.

De pratar förtroligt och lågmält. Han stryker hennes kind med sin hand och lutar sig närmare så att han kan kyssa henne. Munnen letar sig närmare, söker hennes. De låter glatta tungor mötas för en stund och slingra sig om varandra. Det är ingen tvekan om att de tycker om det. De ler, ser länge in i varandras ögon och fortsätter sitt småprat. Vid några tillfällen kysser de varandra igen, söker varandras kind och mun. Hans vänstra hand smyger upp och stryker henne försiktigt över ryggen, känner värmen under den mjuka stickade koftan. De sitter nära och under bordet nuddar deras ben varandra helt lätt.

Lokalen fylls sakta på med andra gäster. Längst bort i lokalen sitter ett yngre par, som nyförälskat nojsar med varandra. Det verkar som de inte ens brytt sig om att beställa något kaffe, utan vill bara sitta ifred och kela.
Frallorna ligger halvätna på tallrikarna. Mannen ler och tar upp två tomtebloss ur sin jackficka. De håller i var sitt bloss och tänder dem på stearinljuset, ler mot varandra och böjer sig in mot hörnet, precis som om ljusfesten är deras privata. Det sprakar, gnistrar och brinner i halvmörkret. De kysser varandra precis som om de firar något. De utbrunna tomteblossen placerar mannen som två vimplar i ett halvätet franskbröd.

Jag blir tokig. Hon är fullkomligt underbar. Jag kan inte se mig mätt. Hennes skratt tar livet av mig och jag kände ju hennes bröst mot min hand, det var sådär härligt spänstigt mjukt och kvinnligt. Jag vill ha henne, på riktigt. Vi kan inte hålla på så här längre. Dom får säga vad dom vill.

Efter en stund kommer tre andra gäster och ber att få slå sig ned vid deras bord. Lokalen är nu i det närmaste fylld och de får maka ihop sina ytterkläder. Kvinnan tittar på klockan och suckar djupt. De verkar komma överens om att det är dags att gå.
Mannen frågar efter toalettnyckeln, och den fetlagda servitrisen pekar surt mot en spik vid kökshörnet. Han krokar av nyckeln, som sitter på en stor träplatta och så går de båda upp för de trånga stentrapporna. Vid toaletterna möter de en kvinna, som just vänt och kunnat konstatera att nyckel krävs. Hon får vänta, här gäller nog att den som håller i nyckeln har företräde. Den mörkklädda kvinnan går in först. Han väntar utanför och passar hennes ytterkläder som ligger kvar på stolen utanför toaletten. Hon kommer ut och det blir hans tur. När de är färdiga är de ensamma i prånget ovanför trappan.

Nu är det bara ett steg ut och världen gör sig påmind igen. Och sen en vinkning och ett ögonkast. En veckas väntan till nästa gång. Jag står inte ut med det här längre. Hur fan kan kärlek kännas så hopplöst omöjlig? Måste få en sista kyss. Nåt att leva på under veckan.

De omfamnar varandra och kysser varandra igen. Det ser ut som om de har svårt att slita sig från varandra, men till sist gör sig kvinnan försiktigt lös. De tar stegen upp mot gatan igen. På gågatan är det nu stark trängsel och många människor verkar vara i rörelse. Efter en kort promenad är de framme vid den svarta bilen och hon sätter sig på förarplatsen. Det ser ut som om mannen tvekar, men sedan tar han några snabba steg mot bilen och knackar på sidorutan vid det främre passagerarsätet. Hon öppnar dörren och klappar på sätet intill sig och han hoppar in. Hon trasslar lite med säkerhetsbältet, försöker få fast det, han skrattar och hjälper henne med det.

Hon trampar ur kopplingen och vrider om tändningslåset.

Explosionen är öronbedövande mellan de omgivande stenhusen. Förvridna metalldelar kastas runt husväggarna och delar av bilskelettet brinner okontrollerat. Av människorna återstår endast spridda rykande rester.

                                                 *

Telefonen ringer 30 minuter senare.

- Ja.
- Det är fullbordat. För båda två. Mannen i den andra luren drar efter andan.
- Ingen fick lida?
- Nej, det var över på en sekund.
- Min lilla flicka, min ögonsten. Jag kommer att gråta idag.
- Jag med. Över min enda son. Vi har mycket gemensamt i vår sorg. Men det var nödvändigt.
- Ja, det var det. Och det är avslutat, offret är gjort.
- Varje släkt har gjort sitt offer. Det är avgjort. Hedern är återställd. Vi kan åter möta våra grannar och vänner med buret huvud. Vi blandar oss inte över gränserna.
- Så sant.
- En svår tid. Min hustru vet om det. Hon sitter och gråter med min bror i rummet intill.
- Jag har ett tungt samtal kvar. Att berätta nyheten för hennes mor. Hon kommer att sörja svårt.
- Det är ett stort ansvar vi tar på oss. Men släktens väl går först.
- Ja, de kommer att tacka oss senare.
- Ja, och Gud är oss nådig.
- Ja. Tack för samtalet.
- God natt. 

                                                      @