--
Jag ser oss framför mig, halvliggandes på din bil, med ryggarna lutade mot vindrutan och blickarna fokuserade på himlavalvet.

Vi hade bilat den sommaren, från Göteborg till Malmö, via Luleå.
Hälften av nätterna sov vi under bar himmel. Med månen som guide genom nattens drömmar
Och stjärnorna som nattlampor som lyste upp vår värld innan vi föll in i sömnens universum.
Några nätter trändges vi i smala sängar på lokala hostels, delade både täcke och drömmar.
Morgonrutiner med den obligatoriska kramen innan kaffekoppen som kunde påverka nervsystemet.

--
Jag ser oss framför mig, halvliggandes i actionparken, med ryggarna lutade mot skejtrampen och blickarna fästa på gatlyktans ljussken.

Vi hade hoppat på en sista-minuten-resa den påskledigheten, bort från det lilla regniga landet.
Sovit i en tågkupé som luktat av mormors köttbullar och gjort mig nostalgisk och dig galen av hunger.
Vaknat i ett nytt land, en ny stad och till ett helt nytt äventyr. Med skyltar som sa oss att vi inte hörde hemma.
Vandrat fler steg än vad våra fötter tålde, pratat med främlingar genom kroppsspråk och ögonkontakt.
Druckit oss fulla på okända ölsorter och skrattat oss igenom nätterna tillsammans med nya pulser och andetag.

--
Jag ser oss framför mig, halvliggandes på sjukhusgolvet, ryggarna lutade mot sänggaveln och blickarna riktade mot klockan.

Allt gick så fort, ena stunden var vi där i allén med de stora björkarna som hade förlorat sin gröna färg till de gula skrikiga krigskämparna.
Vi hade pratat om planer, stolpat upp visioner för de kommande året, satt upp anslag på varandras minnesväggar.
Skrivit kom-ihåg lappar som vi gömt i främlingars fickor. Dansat fram på gatorna och tyckt att livet var underbart.
Hade räknat tider som gått, och tider som skulle komma, dissekerat de minuter som vi skulle vara skilda åt.
Sen satt vi där i rummet med de kala väggarna, och ett kontinuerligt pipande och rosslande.

***

Ogillar när jag ser oss framför mig, när jag känner minnena av dina beröringar som får huden att rysa.
När jag minns våra gemensamma drömmar och slagsmålen om kuddarna som alltid var obekväma.
Alla milen av landsväg som ständigt växte sig större. Våra synkroniserade andetag som gjorde månen blek av avund.
Stjärntecknen som vi tränade på att rita på varandras kroppar då molnen dominerade nattens skyar.
-
Jag ogillar att dem får mig att känna mig som sista människan på jorden. Att de står i vägen för min lycka.
Alla nya människor jag möter blir bedömda utifrån den mall som du har skapat. Och ingen duger. Inte nu. Inte sedan.
För du står i vägen för min framtid. Mitt liv som slutade existera när du tog för stora delar av mig med dig.
Du var för rädd för att bli ensam, men du behöver aldrig kämpa för att få luft i dina hopsnörda lungor som spyr ut aska.
Efter att ha kedjerökt för att händerna blir nervösa när de inte har något att hålla i.
-
Men mest av allt ogillar jag att jag har dig kvar, någonstans i världen finns du. Andas i samma takt som jag, synkroniserat inför månen.
Låter du precis som jag sångerna vi sjöng vagga dig till söms, låter du minnena leta upp dig i sömnen och upplever livet på repris.
Som ett sönderspelat kassettband hoptejpat för att hålla lite längre, för ett nytt är aldrig samma som originalet. När reporna har tagits bort.
Vi påminde varandra om det som hände sedan, det var därför vi sa att det är bättre så här. På var sin sida om månen skulle vi spendera våra liv.
Straffade av ödets dova hammare som pulserande slår sönder folks tillvaro. Inte ens vi kom undan. Från verkligheten.
-
Jag är rädd att träffa dig igen. Att bli beroende av något som jag aldrig har haft. På riktigt. Att känslorna jag inbillat mig ha haft, ska bli besannade.
Mitt förflutna definieras utifrån dig, min framtid är påverkad utav dig. I detta nu är mina tankar influerade av dig. Så hur ska vi kunna leva oberoende av varandra.

-