*


Jag blev hopplöst förälskad i en treåring
Ett gatubarn med för stora ögon till det lilla ansiktet
Med ett skevt leende och sommarfräknar
En kropp full med energi och rörelse
Alltid på väg någonstans, sällan stillastående

Minns hur den lilla handen grep tag i min
Drog med mig mellan träden längs stigen
För att stolt visa mig den nyfunna skatten
En hög med väldigt vita stenar
Priset på livet var i det ögonblicket högt värderat

Glömmer aldrig hur din kropp förtvinade
Hur ditt grepp succesivt förlorade i kraft
Dina för stora ögon, tappade aldrig sin glimt
Även om hoppet ibland svek dig
Men hur välkomnar man döden egentligen

Jag hade blivit tillsagd att inte bli för fäst vid någon
Men det är väl sånt man bara säger, aldrig menar
Du tog mig med storm, jag var helt oförberedd
Kommer aldrig glömma ögonblicken vi delade
Vårt första då du gav mig en del av din skatt


Lägger minnena på rad de bästa först
Så att de alltid är nära till hands när jag behöver dem
Behöver dig och dina fina för stora ögon

Du lärde mig att rädsla gör ont när man är ensam
Och att man ska vara vän med monstren under sängen
Att det hjälper att hålla sig själv i handen
Och att tårar ska få rinna fritt och inte torkas undan

Du dödade mina illusioner om livet
Med dina raka korthuggna meningar skapade du speglar
Sanningar lika självklara som andetagen
Som sakta dog ut och försvann


*